Nyhetsflöde

Fritiofs avsked

Svenska flickans svek

Fritofs avsked är skriven långt innan Fritiof Andersson fick sin egen bok, Fritiof Anderssons visbok (1929). Där kom den här visan av någon anledning inte med, och inte i någon annan visbok heller. Säkert är det därför som så få känner till den. Visan är en typisk och ändå ovanlig sjömansvisa. För det mesta brukar dessa machoberättelser handla om erotiska äventyr i främmande hamnar. I den rollen hade Taube presenterat sin hjälte i sin första visa om Fritiof Andersson från 1919. Här har vi nu i stället Fritiof i hemmahamn, sviken och bedragen av sin fästmö, på väg att ge sig "på blåa böljan ut" och snusförnuftigt moraliserande om svenska flickors ombytlighet. Själva titeln, Fritiofs avsked, är en anspelning på en diktkonst långt mer avancerad än sjömansvisan. I Esaias Tegnérs Fritiofs saga (1825) heter den berömda åttonde sången, om kärleken mellan Fritiof och Ingeborg, just Avskedet.

Man har gissat att denna enkla och smålustiga visa djupast sett hade en personlig och allvarlig bakgrund. 1915 hade Taube förlovat sig med Albert Engströms äldsta dotter Malin. Det var hon som bröt förlovningen sommaren 1918. Taube kände sig bitter och sviken, det framgår av bevarade brev, och han kunde rentav betrakta henne som "en kvinna utan heder". Men därmed är ju inte alls givet att Fritiofs känsla var Taubes, hur besläktade de än kan tyckas vara.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Bibbi

Det är bara kyssarna som räknas

Sången till Bibbi är en av de mindre kända Taubevisorna, enkel men charmerande. Det är en märklig dialogvisa som vänder sig till Bibbi med en rad förebråelser för att hon skulle vara alltför upptagen av sin ålder och tiderns flykt, timmarna som går och går, årstiderna som kommer och går. Bibbis replik kommer först i visans två sista rader. Där får den moraliserande poeten svar på tal. Det är bara kyssarna som räknas, menar Bibbi. Med all säkerhet var det just ett sådant svar som Taube ville ha.

Melodin till Bibbi har av Taubespecialisten Olle Edström spårats till en sydamerikansk tango från 1800-talet, Bartolo, en så kallad milonga av Francisco Hargreaves, som i sin tur troligen upptecknat den från argentinska folkmusiker.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Flickan i Havanna

I minnesboken Många hundra mil (1951) berättar Taube om bakgrunden till Flickan i Havanna. Han säger sig ha blivit inspirerad redan som barn av en bild som han sett på etiketten till en cigarrlåda, där en vacker exotisk flicka med ros i barmen var porträtterad som firmamärke för Cigaros Puros de Habana. Han fick för sig att det var flickan på bilden som hette Puros. Minnet dök upp många år senare i Florens 1921 på barriären till Ponte Vecchio, där han gav serenad för en flicka i ett fönster som väntade på sin fästman: "Himmel, där stod hon Puros de Habana livs levande, med ett fång rosor." Om man får tro författaren var detta ögonblicket då texten till hans visa föddes.

Melodin till Flickan i Havanna hade Taube med sig från barndomen. I Sångbok för söndagsskolan och hemmet finns den med bland de visor som prisar Gud med sång. I Frälsningsarmén hördes de ofta: "Är du glad av hjärtat nöjd. / Sjung då, sjung då / lik en fågel full av fröjd, / sjung av hjärtat sjung!" Upphovsmannen var den amerikanske baptisten och körledaren Horatio R. Palmer (1834 - 1907) som fått sången översatt till svenska 1875 av Teodor Struve. "Den visan gungade jag efter i gungan i vår vedbod på Vinga år 1897", berättar Taube. Så kom det sig att flickan Puros, "den rena", från cigarrlådan, fick en frireligiös melodi och i Taubes fantasi - och i Florens - förvandlades till en glädjeflicka i ett glädjehus i Havanna.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Karl-Alfred och Elinoor

Sjömansvisa med paroddisk underton

Visan fanns med på programmet när Evert Taube debuterade som professionell scenartist. Det var den 2 februari 1918 i Smögens Godtemlareloge. Det var också den här visan som kom att bli den första som Taube spelade in på skiva några år senare (1921). Den enkla melodin hade Taube av allt att döma snappat upp från någon folklig förlaga som vid den tiden cirkulerade med lite olika komiska texter.

Berättelsen om Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide har Taube naturligtvis diktat efter mönster från en rad sjömansvisor om erotiska eskapader i mer eller mindre exotiska hamnar. Storyn om den svenske sailorn på permission var ju en schablon: först blir han lurad av någon lättfotad flicka, sen överfallen av en hallick, för att till sist hjältemodigt ta sig ur knipan av egen kraft. Men i den sista strofen tar visan en överraskande och originell vändning. Helt plötsligt avslöjar författaren Taube här, med en elegant anspelning på den historia han berättat, att det är han själv som är Karl-Alfred, den som "denna visan diktat har". Här om inte förr blir man klar över att visan är en högst personlig och parodisk imitation av en populär genre, hopskriven med glimten i ögat.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Himlajord

Vin och vind blev visa

Gustaf Emanuel Löfgren, född i Göteborg 1860 och uppvuxen i Falkenberg, har stått modell för visans John Löfgren eller Loffgren som han kallade sig sedan han utvandrat till Australien. Verklighetens Löfgren blev ägare till en stor apelsinodling i Crimson Creek i Queensland. Han gick ur tiden 1932. Från timmerman till plantageägare, det hade gått bra för Löfgren i livet. Taube lärde känna honom när han 1929 reste med M/S Mirrabooka till andra sidan jordklotet.

Minnet av Löfgren levde kvar hos Taube. Ordet Himlajord kom till honom "den första april 1937, stående med högra foten i Medelhavet och med den vänstra på Liguriens lejongula sand", berättar han själv. Skönheten och poesin i detta genialt nybildade ord hade han ännu inte satt samman med Löfgrens öde. Först när han drog in doften av ett glas vitt vin och kände igen bouqueten från vinerna på Crimson Creek väcktes minnerna till liv. Han befann sig på en strandservering i San Remo. Av uppassaren Antonio beställde han papper och penna. Han berättar att han just skulle föra pennan till papperet:

...när jag fick se att det från den rodnande rymden över Medelhavet föll ett fint stoft på mitt skrivpapper. Jag höll ut handen och såg hur den pudrades---

-Antonio, vad är detta? frågade jag.

-Detta är jord, svarade Antonio.

-Himlajord? frågade jag.

-Himlajord, svarade Antonio.

En vind från Afrika och ett glas gyllene vin hade befriat mig från två månaders grubbel...

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström

 


Serenaden i Prästgatan

Till blondinen i fönstret

Precis som i scenariot för den klassiska serenaden, där den förälskade kavaljeren sjunger till sin tillbedda under hennes fönster i skymningen, så utspelas "Serenaden i Prästgatan" under ett öppet fönster där "en okänd skönhet i tredje våningen" visar sig.

I den ursprungliga tryckta versionen av Taubes visa var sångaren inte en enda beundrare utan fyra unga herrar på vinglig hemfärd (kallade Figge, Göran, Stubben och Nisse). Texten var då arrangerad som en konversation, där var och en de beundrande herrarna kommenterade situationen och blondinen i fönstret:"Blondin med de rosende kinder.....". Det dramatiska rollarrangemanget med flera aktörer, som något påminner om Gunnar Wennerbergs konversanta visor i Gluntarne, övergav Taube i senare utgåvor och gjorde om den till den konsertanta soloversion som vi är vana att höra. Därmed fick visan också mer genuin serenadkaraktär.

Den medryckande valsmelodin hade Taube enligt uppgift snappat upp i Italien redan i början av 20-talet. I en insjungning 1923 kallar han den Vals Fiorentino och musiken betecknades som trad, det vill  säga övertagen och försedd med ny text. Den ursprungliga visan ska ha hetat "La fiorella biondina" och haft tilltalet "Carina, piccina..." eller "Miolina, piccina...". Att Taube förlägger serenadepisoden till Prästgatan i Gamla stan, granngårds med Den Gyldene Freden, hade naturligtvis sin poäng, inte minst för att kvarteret faktiskt hette och forfarande heter Venus.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Sjösala vals

Sjösala vals är en av Taubes mest omtyckta. Säkerligen beror det på den lättsjungna melodin, försommarstämningen och den familjelycka som framställs, men framförallt på refrängen som fastnar så lätt: "Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol".

Från flera av Taubes visor känner man igen sättet att beskriva naturen vid Sjösala. Igenkänning och konkretion åsadkommer han genom att benämna blommor och djur. Sommaratmosfären tar sinnerna i besittning. Som lyssnare tror man sig både höra göken och känna den milda sunnanvinden. Det är tidig morgon och Rönnerdahl befinner sig ensam i naturen. Motivet återkommer i flera av Taubes visor. Men denna visa har tillförts något nytt och orginellt med den medelålders familjefadern som i nattskjorta och blomsterkrans valsar kring på ängen. Taube arbetade i avskildhet när han diktade. Ofta var det just de tidiga morgnarna på Sjösala som gav de bästa uppslagen. Intrycken var friska och uppfattningsförmågan skarp. Han skrev ned uppslag och formuleringar. Tillkomsten av Sjösala vals går att följa genom sådana anteckningar. En tidig formulering som "ensam med naturen uti majsolens sken / svävar han omkring som en gud från Aten" har bearbetats och förbättrats: "Lycklig som en lärka uti majsolens sken / sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!" Ett par versrader har helt fått utgå: "tack du gode gud för min lantliga idyll, / för sommarn som kommer med sol och kklorofyll". Så har arbetet fortgått tills visan har fått sin slutliga form.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Dansen på Sunnanö

Att lilla Eva LIljebäck dansade in i folkhemmet ska Evert Taube mycket tacka Cornelis Vreeswijk för. Den flyhänte holländaren, som började erövra det svenska språket först som 13-åring, tolkade 1969 visan på sitt album Cornelis sjunger Taube. Där fanns också "Sjuttonde balladen" som många svenskar fortfarande tror är ett verk av Cornelis på grund av sitt för Taube ovanligt anarkistiska tonläge.

Konstnären Roland Svensson, som var god vän med Taube, hävdade alltid att visans Sunnanö är identisk med Södermöja i Stockholms skärgård. Det fanns i alla fall ett pensionat på ön där man understundom trådde till dans. Intressant med visan är att det är första gången Fritiof Anderssons charm sviker honom. Han får nobben och sångmön dansar i stället ut med den yngre fänrik Rosenberg. Taube skrev "Dansen på Sunnanö" 1953, då han var 63 år, och man kan lätt föreställa sig att han själv började känna hur åren tog ut sin rätt, till både kropp och själ. Samtidigt fortsatte han att vara mån om sin image, vissa skulle säga fåfäng. Expressens reporter Annika Hagström ville i en intervju skriva att Evert Taube var "liten och satt". Då ringde han och tyckte att hon skulle ändra till "kort, men käck".

Ur boken "Evert Taube, 50 visor i urval av Evert Taube" av Petter Karlsson


Havsörnsvals (1929)

Det lär ha varit ombord på vännen och skeppsredaren Sven Saléns koster "Lumme" som Taube diktade "Havsörnsvals". Kvällen innan hade besättningen ankrat upp vid Ornö i Stockholms skärgård. Nu vaknade man av att någon sjöng för full hals: "Man tar ett gupp och man får upp konversation!" I havet låg Saléns luta, byggd av hovinstrumentmakaren Alfred Brock, och flöt. Bredvid guppade någon som såg ut som havsguden Poseidon i egen hög person, komplett med tångruska runt pannan. Det var förstås Evert Taube. Redaren och trubaduren var såta vänner och Taube påstod alltid att han gett Salén idén till folkbåten. Historikerna tvivlar en smula, men att Evert Taube skulle ha haft tankar om en sorts folkhemsbåt, en vattnets Volvo, billig att köpa, lätt att segla, men ändå med goda sjöegenskaper, känns inte orimligt. Han skrev till och med "Folkbåtsvisan" med rader som "Med ett tusen kilo i kölen den gungar, just lagom på vågen och bogsvallet slungar". Den allra första av de sextio båtar Salén lät bygga döptes dessutom till "Carmencita af Sjösala", och sällade sig därmed till de båtar med poetiska namn som Taube genom livet kom att äga: "Svanen af Grebbestad", "Najad", "Monsunen", "Ellinor af Stockholm".....

"Havsörnsvals" publicerades 1929 i Havsörnen: tidskrift för sjöidrott, som gavs ut av den exklusiva seglarklubben Havsörnarna med säte i Saltsjöbaden. Taube var dess medlem och valdes till "Havsörnarnas ständige bard". Förutom att tillägna dem visan, dekorerade han sällskapets jaktstuga på Boskapsön med sailorromantiska takmålningar. I ingressen till "Havsörnsvals" jämförde han den just med en målning: "Visan, som sådan, saknar ej i sina naturskildrande partier ett tycke av konstnärligt oljetryck efter tavla av en berömd djurmålare." Han menade förstås Bruno Liljefors. Också han en av de många artistiska begåvningar som ingick i kretsen kring svärfadernen Herman Bergman. 

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson


Maj på Malö (1943)

Evert Taube hävdade i hela sitt liv att han kastade ner de första raderna till visan om Maj, blåögd och brun, på handelsman Flinks immiga butiksfönster vid Malö Strömmar. "Ja, men se Maj på Malö. Åh, Maj på Malö!" sa Flink och pekade drömmande ut över viken. Maj bodde på andra sidan strömmen. Nu hade hon som vanligt tagit ekan för att handla mat. Och kanske blev även Taube lite förälskad vid första anblicken. Men han vågade aldrig prata med sin sångmö. Maj på Malös syster Ella Strömberg avslöjade senare att Taube inte ens tog kontakt när visan blivit berömd och folkkär. "Han var för blyg för det. Och Maj tyckte mest lida av uppmärksamheten. När vår bror kom hem med skivan, han hade råkat höra visan i en radioaffär och plötsligt insett att den handlade om hans egen syster, så grät hon. Att bli omsjungen så där utan vidare var en skam, tyckte hon. Dessutom var hon ju inte alls blåögd som det stod i visan, utan hade gröna ögon. Men vacker var hon, det stämmer. "Ä de e docka eller ä de e levande varelse?" frågade en gubbe när Maj var liten. Med tiden skulle dock Maj på Malö vänja sig vid berömmelsen, ja till och med bli lite stolt över att vara en del av den svenska sångskatten. Det kom folk ända från USA för att träffa henne. När hon gifte sig med Konrad i Morlanda kyrka i 15 sekundmeter, skrev tidningarna om hur myrtenkronan hotade blåsa i sjön under båtfärden till kyrkan. Dessutom förstod hon att hennes kiosk gjorde goda affärer för att kunderna ville handla av Taubes sångmö. Maj Strömberg dog 1980. Död är också sedan många år handelsman Flink, som egentligen hette Gustav Johansson och till skillnad från traktens fiskare och bönder var en beläst man, helt i Taubes anda. Sitt smeknamn fick han för att han var den långsammaste handlare Bohuslän sett.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson