Nyhetsflöde

Karl-Alfred och Elinoor

Sjömansvisa med paroddisk underton

Visan fanns med på programmet när Evert Taube debuterade som professionell scenartist. Det var den 2 februari 1918 i Smögens Godtemlareloge. Det var också den här visan som kom att bli den första som Taube spelade in på skiva några år senare (1921). Den enkla melodin hade Taube av allt att döma snappat upp från någon folklig förlaga som vid den tiden cirkulerade med lite olika komiska texter.

Berättelsen om Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide har Taube naturligtvis diktat efter mönster från en rad sjömansvisor om erotiska eskapader i mer eller mindre exotiska hamnar. Storyn om den svenske sailorn på permission var ju en schablon: först blir han lurad av någon lättfotad flicka, sen överfallen av en hallick, för att till sist hjältemodigt ta sig ur knipan av egen kraft. Men i den sista strofen tar visan en överraskande och originell vändning. Helt plötsligt avslöjar författaren Taube här, med en elegant anspelning på den historia han berättat, att det är han själv som är Karl-Alfred, den som "denna visan diktat har". Här om inte förr blir man klar över att visan är en högst personlig och parodisk imitation av en populär genre, hopskriven med glimten i ögat.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Himlajord

Vin och vind blev visa

Gustaf Emanuel Löfgren, född i Göteborg 1860 och uppvuxen i Falkenberg, har stått modell för visans John Löfgren eller Loffgren som han kallade sig sedan han utvandrat till Australien. Verklighetens Löfgren blev ägare till en stor apelsinodling i Crimson Creek i Queensland. Han gick ur tiden 1932. Från timmerman till plantageägare, det hade gått bra för Löfgren i livet. Taube lärde känna honom när han 1929 reste med M/S Mirrabooka till andra sidan jordklotet.

Minnet av Löfgren levde kvar hos Taube. Ordet Himlajord kom till honom "den första april 1937, stående med högra foten i Medelhavet och med den vänstra på Liguriens lejongula sand", berättar han själv. Skönheten och poesin i detta genialt nybildade ord hade han ännu inte satt samman med Löfgrens öde. Först när han drog in doften av ett glas vitt vin och kände igen bouqueten från vinerna på Crimson Creek väcktes minnerna till liv. Han befann sig på en strandservering i San Remo. Av uppassaren Antonio beställde han papper och penna. Han berättar att han just skulle föra pennan till papperet:

...när jag fick se att det från den rodnande rymden över Medelhavet föll ett fint stoft på mitt skrivpapper. Jag höll ut handen och såg hur den pudrades---

-Antonio, vad är detta? frågade jag.

-Detta är jord, svarade Antonio.

-Himlajord? frågade jag.

-Himlajord, svarade Antonio.

En vind från Afrika och ett glas gyllene vin hade befriat mig från två månaders grubbel...

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström