Säsongsarbetarens lyckojul
Av alla Evert Taubes dansvisor och rolldikter är den om Knalle Jul den originellaste. Knalle Jul själv är ju ett original, julgransföraäljaren som fått ett förnamn och en dialekt som presenterar honom som en västgötaknalle och ett efternamn som gör honom till en alldeles speciell säsongsarbetare.
Ingen danspartner i Evert Taubes värld liknar heller Knalle Juls moatjé, hans sista gran, "så smal och ful" men likväl "så grön å fin". Trots sin säregenhet är Knalle Jul till hela sin karaktär ändå typiskt taubesk: han sjunger skönhetsglädjens och förnöjsamhetens låga visa, han är ömsint och kärleksfull, både i sitt förhållande till gran och fru. Samstämd med hans folkliga enkelhet är melodin som ljuder just så som en svensk spelmansvals skall låta. Men verbalt begåvad är han och kan till exempel leverera ett inrim som servitris - surpris, kanske mera passande för en franskinspirerad poet på Freden än för en västgötsk julgransförsäljare på gatan.
Som så ofta har Evert Taube velat förankra sin visa i sin egen upplevelse. Knalle Jul menar han sig ha mött som sexåring, 1896, då han såg en känd gårdfarihandlare "valsa med en julgran, en ovanlig syn som väckte min nyfikenhet och beundran". Denna beundran finns kvar, men nu som vår beundran för Taubes visa.
Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström
2015-12-01 16:30 | Månadens Taube