Att någon kritiserade hans visor tog Evert med ro. Om någon däremot skulle säga att han inte kunde segla, blev han förgrymmad. För det kunde han. Dessutom missbrukade han aldrig skeppstermer för att få till ett rim. "Backen", "röstet", "röjlar", "flying jig", allt satt alltid på sin rätta plats. Med båten "Ellinor" gjorde Taube en minnesvärd resa 1922. Det är förmodligen den som spökar i visan "Skärgårdsfrun", även om Ellinor kunde vara även en sångmö och, med tiden, en dotter. Det var också med "Ellinor" som Taube seglade till hovkonstgjutare Bergmans förnämliga sommarnöje Gammelboda i Stockholms skärgård för att fria till Astri. Det gick uselt till en början. Trots sin adliga börd, ansågs han knappast som en lämplig svärson. Var han verkligen frisk efter alla år till sjöss? Kunde han försörja en familj? Så småningom föll dock "vackre Herman", som han kallades, till föga och Evert upptogs i familjen. När Bergman förstod att det fanns talang i den korta, satta kroppen, bad han om en tjänst i form av en dekoration. Varvid Taube visade prov på sin klassiska bildning genom att elegant avbilda Vestatemplet och Anienes myrtelund på väggen med sin karaktäristiska stil.
Visan "Skärgårdsfrun" är sin titel till trots (eller hade det månne att göra med risken att gå i kvav och chansen att då få ut ekonomisk ersättning?) tillägnad försäkringsdirektör Rudolf Münther. I brödrakretsen på Den Gyldene Freden uppbar denne den något sirliga titeln "Ordens Archivarie och Sekreterare av Runda Bordet".
Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"
2016-06-02 22:14 | Månadens Taube