Till blondinen i fönstret
Precis som i scenariot för den klassiska serenaden, där den förälskade kavaljeren sjunger till sin tillbedda under hennes fönster i skymningen, så utspelas "Serenaden i Prästgatan" under ett öppet fönster där "en okänd skönhet i tredje våningen" visar sig.
I den ursprungliga tryckta versionen av Taubes visa var sångaren inte en enda beundrare utan fyra unga herrar på vinglig hemfärd (kallade Figge, Göran, Stubben och Nisse). Texten var då arrangerad som en konversation, där var och en de beundrande herrarna kommenterade situationen och blondinen i fönstret:"Blondin med de rosende kinder.....". Det dramatiska rollarrangemanget med flera aktörer, som något påminner om Gunnar Wennerbergs konversanta visor i Gluntarne, övergav Taube i senare utgåvor och gjorde om den till den konsertanta soloversion som vi är vana att höra. Därmed fick visan också mer genuin serenadkaraktär.
Den medryckande valsmelodin hade Taube enligt uppgift snappat upp i Italien redan i början av 20-talet. I en insjungning 1923 kallar han den Vals Fiorentino och musiken betecknades som trad, det vill säga övertagen och försedd med ny text. Den ursprungliga visan ska ha hetat "La fiorella biondina" och haft tilltalet "Carina, piccina..." eller "Miolina, piccina...". Att Taube förlägger serenadepisoden till Prästgatan i Gamla stan, granngårds med Den Gyldene Freden, hade naturligtvis sin poäng, inte minst för att kvarteret faktiskt hette och forfarande heter Venus.
Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström
2015-04-27 18:37 | Månadens Taube