Taubesällskapet i Dalarna

I Smögen träffade Taube den gamle ostronfiskaren Samuel Frisk. De började prata oväder. Frisk berättade om den värsta orkanen Smögen skådat. "Det var 1871, jag var ute och bärjade skepp hela natten. En skuta från Hartlepool hade gått på grund. Kvar ombord blev en liten skeppspojke. Honom hade vi glömt." Det var alltså varken "själva julafton -72" eller ens en brigg från Hull, utan en skuta vid namn "Nymph" från Hartlepool. Skepparen G S Stone hade sköljts överbord i Sotefjorden klockan 04.40. När briggen gick i kras mot Sandö, blev en pojke, en liten krabat, kvar på däck. Grabben lyckades dock klättra upp i masttåget och tog ett språng i land i samma ögonblick som revet knäckte skrovet och masten gick av. När Taube återberättade historien för sina barn, lade han dessutom till att när de skeppsbrutna karlarna fick snaps, fick pojken en kopp varm mjölk.

Läser man Bohusläns Tidning från 1871, finns också mycket riktigt en notis om "Nymphs" skeppsbrott. Däremot inte ett ord om den kvarglömde pojken. I samma text nämns också ett annat fartyg, "Blueheard" från USA, som fastnat i en skreva i samma veva och bärgats. Var det den som blev "Blue Bird", kanske? Att familjen i visan fick heta Stranne var heller inget som Taube bara grep ur luften. Hos fiskarparet Eduard och Adeline i Smögen hyrde han rum från och till 1917-19. Huset ligger kvar än idag, men har en ny adress: Evert Taubes väg 12. När Sven-Bertil Taube fick en bankkontakt på SEB i Göteborg som hette Margareta Stranne, visade hon sig för övrigt vara barnbarnsbarn till Lars Stranne, som var sjökapten och gärna delade on god historia med Taube. I släkten fanns också en Karl Stranne, men denne var krympling med klumpfot och hade aldrig varit till sjöss, än mindre stått surrad till rors och glömts vid ett skeppsbrott. Att tragedin utspelar sig nära Hållö är kanske heller ingen slump. Det var där Everts äldre bror Fredrik drunknade 1906.

Som så ofta var Taube inte helt nöjd med sin originalversion av visan. Han forsatte att finslipa texten och andra strofen "saltstänk och snö" fick omsider ge vika för "snöglopp och stänk". Notera också att den gastkramande slutklämmen finns i två versioner. Den andra lyder: "Och han tog sig åt hjärtat och såg på sin värd: Jesus Christ! There´s a man left on board!" Men kanske insåg Taube att hans publik inte behärskade det engelska språket lika väl som han själv?

Petter Karlsson i boken "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"

2014-12-01 18:11 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Det var en kväll 1942. Radion stod på hemma hos familjen Jarnedal i deras enplansvilla på Skaftölandet. Hallåmannen annonserade: " Nu kommer Evert Taube med sin egen schottis Huldas Karin." Karin Jarnedal kände ju Evert, han hade bott i hennes föräldrahem ett par år tidigare. Plötsligt hörde hon i texten någonting om "handelsman Flink" och Stättebacken och Morlanda. Och hon slogs av detta: Visan handlar ju om mig...!

Taube hade besökt Ängön redan som pojke på Vinga. I början av 40-talet återkom han: "...bjud farväl i Göteborg åt Bacchus/ ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis. "Taube var outtröttligt verksam med skissblocket, han arbetade med prosaböcker som "Strövtåg i Ranrike" och "Jag kommer av ett brusand´ hav". Och han skrev en rad visor som blivit svenska folkets. Den mest kända är kanske visan om handelsman Flink och Maj på Malö. Förebilden hette Maj Strömberg men hon och hennes sångare har aldrig råkats.

Däremot så kände han sin andra bohuslänska sångmö så mycket bättre, Karin Jarnedal, född Johansson. Det var hos Karins föräldrar, Anders och Hulda, han bodde i flera perioder på gården Kårehogen. Karin har kvar en lång dikt på hexameter som Evert diktade en natt då hon var med några vänner och dansade i Fiskebäckskil men återresan hindrades av ett våldsamt regnväder. Med spelad, skämtsam svartsjuka, förebrår Taube henne hennes bortovaro. En annan av de kända visorna härifrån är "Vals på Ängön", som börjar "Ormbunken rister sin ringlade topp.." I en, sällan sjungen, vers skildrar Taube sitt värdfolk: "Anders tar pipan och får sig en rök, nu vila sig plogar och harvar. Hulda har bråttom i källrar och kök, nu lagas den kvällsmat vi tarvar. Ingeborg gnolar, tvättar och spoler. Karin skall mjölka och sen sköta disk...."

Huldas mor, Karins mormor, bodde i en stuga i kroken ovanför Stättebackens brygga och handelsman Flinks butik. Karin var ofta där och hjälpte till. Hon stod vid bykkaret utanför knuten och tvättade kläder. Röken ringlade upp över berget. Evert strövade där förbi, och han fick en poetisk vision. Men det där om "brölluppe" satte han dit själv. Karin gifte sig inte förrän flera år efteråt.

2014-11-04 10:20 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Till samma kategori som "Gustaf Blom" hör också "Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla". Den är en droppe i havet från de svåra, glada åren bortom oceanerna, då kamrat betydde liv och blod. Ernst Georg Johansson hette i verkligheten Jöns Jönsson. Men Fritiof är alltjämt Fritiof Andersson. Här har jag skymt undan min egen person, med skäl, ty min roll var inte så heroisk. Melodierna har jag gjort utan bestämda förebilder. Meningen är att de skola underordnas texten.

2014-10-01 21:46 | 0 kommentarer | Månadens Taube

När godsägare Ernst Olof Norén på Utö fjorton år efter "Utö-visans" tillblivelse träffade mej, eller tvärtom, när jag träffade honom, bjöd han mig med barn och blomma på ständig fri sommarvistelse i egen sportstuga på Utö. I den stugan skrev jag "Vals i gökottan",en miljöskildring från Utö och dess svallande omnejd, minnet av en lycklig sommar, 1936, på denna härliga plats, en pärla i Södermanlands diadem av öar och skär.

2014-09-03 19:36 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Minne av ett möte med en fullriggare på höjden av Kap Guardafui.

Sann händelse. Äventyret med vilddjuren är inte så hemskt i min visa som det var för Hagenbecks folk och för besättningen, skulle jag tro. Fritiof Anderssons sammanträffande med Fredrik Adelborg i Singapore kan omvittnas av generalkonuln själv.

"Möte i monsunen" anser jag vara en av de bästa visor jag gjort för sjöfolk. Den har mycket av den rytm och det ordval som passar för unison sång om skeppsbord när enformighetens demon har fått tag i bröstet och det gäller att rycka upp humöret fastän varken 7½ eller klass II finns inom räckhåll.

2014-08-01 10:52 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Prinsen av Rabaul, som jag träffade på en resa i Indiska havet, gnolade jämt på det där spansk-engelska motivet, ett evigt återkommande och ständigt ytterligare parodierat motiv. Det finns massor med visor i samma stil.

En parodi. Ett skämt, som jag lade in i en sketch ombord på fartyget och som framfördes på "bruten svenska" av en engelsk skådespelartrupp, i vilken Rederiaktiebolaget Transatlantics superintendent i Sydney, kapten Lundgren och styrman Forsblad från Göteborg och några andra av befälet gästspelade. Forsblad spelade señoritans roll och hade maskerat sig så bra att jag som dagligen träffade honom ombord, inte kunde bli klok på vem damen var! Det var också på den resan som "Möte i monsunen" tillkom.

Vårt fartyg, "Mirrabooka" kom förresten fram som första båt till Dunquerke den gången i tävlan med fyra fem stycken andra stora fartyg, alla lastade med ull från Queensland och New South Wales.

2014-07-01 09:56 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"En sång för det svenska humöret, för friheten och kamratskapet"

Hemkommen 1928 från en resa med "Mirrabooka" till Californien, Australien och Afrika besökte jag "Källaren Freden" och träffade där ett representativt sällskap stockholmsbohemer, som när krogen stängdes följde mig till Bellmansgatan 6, där jag på den tiden hade min ataljé. Jag gick i spetsen med lutan, poliskonstapel Andersson lät oss, otroligt nog, passera, och på vägen improviserade jag "Fritiof Anderssons paradmarsch", både text och melodi.

Så skulle det bli en fest för "Delsbostintan" på Skansens Högloft. Jag blev ombedd att deltaga och nu fick jag ett intryck av artistheroism via Stintans tappra person, utformade visan vid ett bord på Freden och tågade därpå upp till festföremålet, inövande "Fritiof Anderssons paradmarsch" på vägen.

Det är en kamratvisa, en gånglåt för att någonting skall sjungas. Voilà tout!

2014-06-05 09:38 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Flickan i Havanna" skrev jag i Florens på barriären till Ponte Vecchio, när jag såg en dam som vinkade åt en roddare på Arno. Vid en spansk fest på Stocholmsutställningen 1930 kom en dotter till en cubansk diplomat fram till mig och sade att jag förolämpat den havanesiska kvinnan med "Flickan i Havanna". Jag svarade henne med att citera den havanesiska visan: "La muchacha de Habana cuando no tiene dinéro se pone en una ventana: Venga, venga marinero!". Från den tog jag nämligen idén, och första versen är ju ren översättning. Hon skrattade och sa att hon ville se om jag blev rädd. Och sedan lärde hon sig visan på svenska. "Flickan i Havanna" hör också till Fritiof Anderssons äventyr, min kamrat från så många länder och fartyg.

2014-05-06 18:51 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Upptecknad på samma sätt som Albert Engström och Nalle Halldén upptecknat visor i unga år. Jag har lancerat den på tribunen. Detta skedde vid mitt första improviserade uppträdande i Stockholm. Den kan räknas till min första repertoar, men ej till mina egna visor. Min rätt till "Albertina" ligger i mitt arrangemang, ingenting annat. I all sin enkelhet en sjudundrande march som ekat i Antwerpen och East-End och kommit mången patrullerande polis att minnas sin mammas berättelser om när vikingarna rövade prinsessor på de brittiska öarna och odlade martallar i Normandie.

2014-04-06 09:21 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Efter en bal, en knekt- och fiskarbal hos neutralitetsvakten i "Borgen" i Grisslehamn, säger den sjuttonåriga fröken Malin, Albert Engströms dotter, till sin kavaljer, herr Evert:"Ja, inte dansar ni så tokigt i Sydamerika, för den delen, men se Calle Schewen, de är valsaren, de, ska jag säja Taube! De finns ta mej sjutton ingen i Roslagen som dansar vals som farbror Calle, de är säkert de. Har Taube varit på Svansarna?" "Svansarna?" "Håtö Svansar, vetjá!" Nej, i Chile, Californien han farit, men se Svansarna känner han ej.

Det var början.

Omkring femton år senare fick Evert Taube på sin ägandes tomt "Sjösala" (i Stavsnäs, Värmdö skeppslag, invid stora farleden och mitt emot Strindbergs stuga på Runmarö) mottaga kallelse till medlemskap i "Pelarorden", det famösa sällskap av sjöbönder, borgare och lärde, som i decennier räknat Albert Engström som sin spiritus rector och vars hem och tempel är godsägare Carl von Schewens sommarstuga på Håtö Svansar. Taube hissade på och seglade upp i Husaröleden. Men "pålandsvind och vedervärdigheter" hejdade honom, så han kom ej i hamn i tid på Norrpada, där ceremonierna för intagning ägde rum. Då föll han av och seglade rakt upp i den havsbukt som från Furusund går upp till Spillersboda, den östersjöfjärd som han i sin dikt döpt till "Roslagens famn", och landade vid Calle Schewens ö.

Här ägde aftonens fest enligt gammal hävd rum, men Evert Taube blev dömd att, sedan han vid ett stånd i lunden på "den blommande ö" fått köpa en sup renat av tjänande systern Malin, dikta och komponera en för tillfället lämpad sång. Han satte sig ned på en sten i strandskoningen, strax bortom berån där pappa Carl själv tärde sitt kaffe med kron, och efter ett par timmars meditation var han färdig med "Calle Schewens vals". Han sjöng den från en hövolm på ängen i kretsen av pelarbröder och tjänande systrar. "Jag sjöng. Det blev tyst. Jag slutade. Fortfarande lika tyst" berättar författaren. "Den obeskrivligt fina stämning, som är juninatten i Roslagen, hade inte förstörts av min visa. Det kände jag, och alla. Plötsligt reste sig en åttiårig fiskare i blå korderoj, hakskägg och stärkt lågkrage, vände sig åt Carl von Schewens håll och ropade med skärpan hos en sjöman: Tack, Calle Schewen!"

Måste man inte älska ett land, där den allra finaste taktkänslan och den snabbaste inlevelsen i poesi finnes hos själva folket, finns nedärvd i fiskare, bönder, sjömän och arbetare. Vad skulle väl en konstnär ta sig till utan dem?

2014-03-04 12:49 | 0 kommentarer | Månadens Taube