Det var vid mitten av 30-talet. På Sjösala längst ut på Värmdöns östra udde fanns ännu inget riktigt hus, familjen hade köpt marken några år tidigare, ännu fanns där bara ett litet skjul. Men Astri vistades mycket där ute om somrarna med barnen. Evert själv var, som så ofta, utomlands. Han bodde tillfälligtvis som gäst hos en rik sidenhandlare vid namn Mansiero i Pierinas och den glade bagarens San Remo.
Nu tänkte Astri där hemma i Sverige, att hon, som så många andra mammor, skulle skicka ett litet brev från dottern till pappan utomlands. Ellinor var fem år och kunde inte skriva, så Astri skrev ner, mest hitta hon på själv, men Ellinor deltog: "Pappa kom hem. Vi längtar efter dej..."
Ett helt vanligt barnbrev till en pappa eller mamma, egentligen. Det skrivs tusentals sådana varje sommar. Men i det här fallet hette pappan Evert Taube. Han fick brevet där nere på den soldränkta italienska Rivieran, slogs av rytmiken i anslaget, greps av längtan hem till den svenska sensommaren, så olik Medelhavets:"stjärnorna syns nu på himlen igen..." I Sydeuropa är nätterna aldrig så ljusa att stjärnorna förbleknar. En översättare till franska som arbetat just med denna dikt har inte kunnat finna någon motsvarande för sydlänningar begriplig formulering.
Evert började arbeta med brevet för att göra om det till poesi, "rytmisera" det, säger han själv. Han gnolade samtidigt en melodi. Men Evert är dålig på noter; i vanliga fall kallar han på någon musikant, sjunger eller gnolar melodin och ackompanjerar på luta, så får musikanten skriva ner melodin. Nu fanns ingen musikant till hands; i stället lät signore Mansiero hämta ett piano nere på stan och satte in i den flygelbyggnad där Evert bodde. Hela personalen deltog på övligt italienskt vis med stort engagemang i pianoflyttningen.
Och så tog en av Evert Taubes mest älskade visor form, en visa som alla föräldrar ler igenkännande åt...
Ur "Evert Taube, en del av vår vardag och glädje"
2016-01-03 19:27 | Månadens Taube