Det fattades som så ofta pengar till hushållet och Astri var vred. När Evert på nattkvisten kom hem till Bellmansgatan 8 efter ett besök på Den Gyldene Freden var måttet rågat. Hon bad honom att gå in på sitt arbetsrum, låste dörren och sa att hon inte skulle öppna förrän han skrivit en ny visa som gick att sälja: "Vi har inte pengar till hyran, till kläder, till mat!" När gryningen närmade sig, steg solen över Riddarfjärden och inspirationen infann sig. Åtminstone om man får tro anekdoten. Eller ska man mera tro på versionen där Evert först diktar "Ode till Stockholm" 1917, stående vid Strömparterren en stilla junimorgon när göken gal, och elva år senare stjäl somliga rader av sig själv för att få ihop till visan? Passusen om Pan som spelar i Stora Skuggan är hur som helst med både 1917 och 1928.
Klart är att Taube beundrade Bellman och "Stockholmsmelodi" är hans eget mest lyckade försök att beskriva huvudstaden på liknande vis, med tydliga tidsmarkörer. Sphinx var en danssalong, Feiths ett konditori och Regina och Rivoli biografer i 20-talets Stockholm. Däremot är filmvalet en anakronism. Stulen lycka hade premiär redan 1912, medan den enda Bleka greven som gått till filmhistorien var en svensk produktion med det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som kom först 1937. En rimlig förklaring är att Taube syftar på den amerikanska Bleka grevens bröllop som hade svensk premiär 1929. Vem vet, kanske det till och med var hans rader i "Stockholmsmelodi" som inspirerade till titeln på den svenska filmen åtta år senare? Att verkligheten har en tendens att härma dikten, var ju en av hans favoritidéer.
Sven-Bertil Taube anser att "Stockholmsmelodi" är en av pappans mest kvinnliga sånger: "Den har en elegans som gör att den helst bör framföras av en riktig gentleman, en Maurice Chevalier eller en Charles Aznavour."
Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"
2016-02-05 13:02 | Månadens Taube