Taubesällskapet i Dalarna

Byssan lull är en reminiscens från den barnkammare där jag växte upp. Min mor sjöng den i en version som jag glömt men ersatt med mina, delvis, egna ord. Visans melodimotiv är internationellt, man hör det tona fram i alla länders "ninna nannas" och "berceuses". Under det att "Flickan i Havanna" är fullt självständig diktning (utom uppslaget!), så är "Byssan lull" så till text som melodi att betrakta som ett arrangemang, en variation. Jag formade den under vandringar på Skagens nordstrand år 1919, då jag var sjuk och längtade hem till min moder på andra sidan Skagerack. Det var där på Skagen Kurt Jungstedt och jag funno varandra i en vänskap för livet och vi spelte "Byssan" för Matilda Jungstedt på gitarr och handklaver till hennes oändliga förtjusning. Hon tog mitt visdiktande på fullaste allvar och uppmuntrade mig beständigt.

2014-02-02 17:24 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Min broder Gunnar, numera kapten på "Balaklava", låg i Stadsgården med "Tisnaren" och lossade vete, jag tror från Melbourne eller Adelaide. Fritiof Andersson var där timmerman och utövade tatueringens konst, och hans besök på en dansbana i Duvnäs har jag skildrat i visan, till verklig förtjusning för sjöfolket i "Transatlantic", det rederi där Fritiof Andersson är mest känd härhemma. De tyckte att den var "Taubens bästa bit".

Jag var aldrig klar över om "Tatuerarevalsen" var bra. Numera tycker jag nog att den är riktigt gjord, men jag har alltid velat ha in något mer i den visan. Sådant förkommer ju i arbetet. Jag känner ingen förebild till melodin. Men det kan väl sakkunskapen få tag i.

2013-12-31 16:32 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Vi angjorde Santa Cruz de Tenerife, där den upproriska delen av besättningen, jämte några fullkomligt odugliga individer, belades med handbojor av tillskyndande gendamer och kastades i en pråm för avfall. Som ersättning fingo vi en hop kanarier, hopsamlade i polishäktet, vilka föstes ombord av carabineros med påskruvade bajonetter.

Periodvis utan kol i boxarna och med ständig proviantbrist irrade vi omkring på Atlanten under befäl av en delirant kapten och under de öden vi upplevde, innan vi, vinddrivna i Sydatlanten, bärgades av ett fiskefartyg med svensk besättning, hunno vi bli vänner för livet, Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.

I Sydamerika, där Fritiof tidigare suttit inne på grund av större våld än nöden kräver, och där han efter frigivandet varit cowboy på Pampas, sammanträffade vi vid flera tillfällen och vi ha tillsammans genomkorsat Pampas till häst och träng fram till Rio Priméro i norr samt varit spårvagnskonduktörer i Córdoba F.C.C.A. Vi gjorde under kriget sjöresor tillsammans, voro flera gånger beskjutna och bland annat vid ett tillfälle tillfångatagna i Cardiff. Vi exercerade beväring vid Kungl. flottan 1917. H.M. THULES, sedermera NIORDS frivilliga manskapsorkester instiftades av oss.

Fritiof Andersson har jag efter kriget flera gånger återsett, dels ombord i transoceana fartyg, men även i Genua, Messina, Barcelona och senast på Molinaris restaurang i London, där han ritade skepp för fem shilling och spelade banjo. Han kan tatuera med elektricitet och har varit andre tatuerare hos en tatueringsprofessor i Antwerpen, vilken examinerats i Tokio. Enligt Nordisk Familjebok är det individer av utpräglad underklass, som utöva tatueringskonsten. Man bör tillägga: samt Fritiof Andersson!

2013-10-31 12:35 | 0 kommentarer | Månadens Taube

Mitt första möte med Fritiof Andersson inträffade våren 1910 på en shippingoffice i London, där jag kom att stå bakom honom i en kö av sjöfolk som sökte hyror. När dörren öppnades ropades det innifrån: "Scandinaviens first!"

Fritiof Andersson bröt sig då ut ur kön och trängde sig fram. Vid dörrposten vände han sig hastigt om och vinkade med handen nedåt trappan. "Karl-Alfred, raska på!" ropade han. Till min glädje fick jag då se Karl-Alfred Bolin, med vilken jag året förut sammanträffat i Port Adelaide på sydkusten av Australien, komma upp i trappsvängen. Karl-Alfred presenterade mig för Fritiof.

Vi fingo hyra alla tre ombord i "Princess of Wales", en stor vacker paddlesteamer, som, vill jag minnas, av Great Western Railway försålts till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit kaptenen, mr Jackson, som urspungligen var Novascotiaman (s.k. bloodnose), skulle föra fartyget på ackord. Besättningen utgjordes, med få undantag, av ett fruktansvärt East-endslödder, och redan första dagen ombord stal man allla våra tillhörigheter. Gömställen var det gott om i alla de tomma salongerna, ty inga passagerare funnos ombord.

Resan blev äventyrlig. Myteri utbröt ombord och Fritiof Andersson räddade kaptenen ur de rasande och utsvultna kulisarnas våld på det viset att han skar ner en flagglina från förtoppen, ordnade en lasso av densamma och infångade kaptenen på ett avstånd som från ankarspelet till tvåans lucka. Karl-Alfred och jag hjälpte därpå Fritiof att hala kaptenen upp på kommandobryggan, varpå vi låste in honom i navigationshytten, där han hade whisky. Kaptenen grät och förbannade sin födelsedag samt frågade oss, vad slags djävlar vi svenskar voro. Hur som helst, sade han, hundar vill jag inte kalla er, men min övriga besättning utgöres av smutsiga hundar, med undantag av mina offecerare som äro fullkomliga suggor.

Fortsättning på den äventyrliga resan följer i december!

2013-10-31 11:55 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Balladen om Gustaf Blom från Borås" är en av kardinalvisorna i min fortlöpande skildring av svenska pionjärer "beyond the seas". Det är en "trader" av den gamla hårda sorten, den vilda och ädla, det gäller. Handlingen överensstämmer nästan fullständigt med verkligheten. Den frihet jag tar mig som poet är obetydlig i jämförelse med den noggrannhet jag tillämpar i verklighetsskildringen. Därvid utnyttjar jag mitt goda bild- och hörselminne. Jag kan efter 20, 30 år minnas det allra minsta detaljer i ett händelseförlopp - personernas utseende, klädsel, ordval och tonfall - och allt i en berättelse som gjort intryck på mig förmår jag nästan ordagrant återge i de vändningar och i den rytm, som var typisk för berättaren.

2013-09-30 19:02 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Linnéa" är en sjömansvisa. Den manliga partnern var en marstrandspojke , som kom hem från sjön för att börja arbeta i ett fiskelag. Den fick sin premiär hos konsul Bertil Egnell i Marstrand, vilken i likhet med Björn Prytz utövat stor gästfrihet emot mig, när jag gästat denna trakt av Bohuslän, från vilken vi alla tre äro hemma. Den som spådde ett långt liv på folkets läppar åt "Linnéa" var emellertid arkitekten Torsten Stubelius från Fjällbacka i Bohuslän, Källaren Fredens byggmästare och en vissångare av den riktiga gamla folkliga sorten. "Linnéa" och "Turalleri" äro väl de två av mina sånger, som oftast fått låna melodi till bordsvisor, eller rättare nubbevisor. I slott och koja Sverige runt har köttbullarna gafflats under avsjungande av de otroligaste lovsånger till brännvinet, gjorda på Linnéamelodien. Denna har sålunda på sitt sätt bidagit till smörgårdsbordstraditionens vidmakthållande i Sveriges land, och om Lennart Bernadotte tänker avskaffa smörgåsbordet så måsta han först avskaffa Linnéa!

2013-08-31 18:18 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Utö-visan" skrev jag ombord på gamla "Ellinor", där Kurt Jungstedt var intendent och min bror, numera sjökaptenen Gösta Helmer Taube, adertonårig gast. Han var nyss hemkommen från världsomsegling med en fyrmastad bark och såg verkligen tilltalande ut i sin fina uniform. Och som han var en rolig gast "med tusen visor på läppen" så vá vi lite oroliga för honom. Namnen på flickorna, Märta och Inez, äro autentiska. Märta stod i pappershandel i Hamngatsbacken, en förtjusande expedit. Vilken balett Inez dansade i kan jag inte nu påminna mig, men det kanske Jungstedt vet. Båda flickorna äro nu lyckligt gifta. På kryss i havet mellan Landsort och Öland gjorde jag visan och vi sjöng den i Marstrand på en hundraårsfest. Det var premiären 1922. Melodin är en parafras, Motivet är hämtat från en engelsk andlig visa, skulle jag tro.

2013-07-30 16:21 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Fritiof och Carmencita" hör till de verkliga Fritiofvisorna. Melodien består av anklanger till Pampas-tangos av den ursprungliga sorten. Dess förtjänst är att den är en riktig tango som melodi, inte bara som rytm. Jag är ju så gott som uppväxt på Pampas. Mina tangomelodier äro inte orginella, men äkta.

Det berättas om Björnstjerne Björnson att han under en resa över den romerska Campagnan fick idén till "Brede Sejl over Nordsjö gaar". Då kan jag berätta att jag fick idén till tangon "Fritiof och Carmencita" en sommarnatt i motorbåt på väg från min tomt "Sjösala" till Sandhamn med Sven Salén och hans musikaliska fru.

Det var stjärnklart. Jag låg utsträckt på en filt som påminde mig om en pampas-poncho och plötsligt, vid stjärnornas anblick, påminde jag mig att Fritiof och jag brukade rida efter stjärnorna nattetid på det oändliga Pampas. I detsamma började fiskarbåtens motor att hosta och synkopera takten. Där hade jag min tango, och doften av hav påminde mig om den lilla pampasbyn Samborombon vid Atlanten.

2013-07-05 13:50 | 0 kommentarer | Månadens Taube

En dag på senhösten 1918 kom jag från Köpenhamn med ångaren "Halland", den som sedan sjönk i Kattegatt men blev bärgad och, såvitt jag minns, ombyggd med clipperstäv och i strålande dräkt döpt till "Seagull" av konsul Rettig i Åbo. På älven i Göteborg låg Trans´"Australic", inkommen med vete från Adelaide. Jag hade som pojke varit mönstrad på fartyget under kapten Hultgren. När jag nu återsåg det, var en av mina bröder förste styrman ombord och han bjöd på en vickning med musik och dans. Jag fick då idén till valsen "Vals ombord" och skrev den sedan färdig i Stockholm, där jag bodde i Vinkelgatan och uppträdde på Fenix tillsammans med sådana storheter som Nalle Halldén och hawaijisångaren Louvain. Han är förresten den förste som spelat den på gitarr.

2013-05-29 17:43 | 0 kommentarer | Månadens Taube

"Sommarnatt" eller "Kom i min famn"? Kärt barn har många namn, men jag skulle definitivt vilja kalla den valsen "Kom i min famn" med underrubrik "Vals i Saltsjöbaden". Min hustru och jag hade atalje i Rom på Via San Pancrazio året 1926, då jag var vicepresident i "Föreningen för Konstnärer och Vetenskapsdyrkare i Rom". Jag har valsens musikmotiv från min hustrus sätt att trippa nerför Spanska Trappan i Rom. Med detta blandas ett minne från Koskulls Svenneby i Östergötland, där jag såg två flickor von Essen, Mary och Alice, dansa en balett. De påminde om min hustru i sina rörelser. Detta kombinerade motiv kastade jag bort ett år på för att göra en balettsvit, en "blond" nordisk. Men jag kunde inte komma ur anklangerna från wienermusiken och därför lade jag ner det hela. Men så kom jag hem och gästade Saltsjöbaden med min hustru. Kapten Arnell, som då var direktör för hotellen där, bad mig en kväll när min fru och jag dansade på holmen att skriva en vals för Saltsjöbaden. Under natten utformade jag då "Kom i min famn" på det tidigare nämnda motivet och gjorde texten som en helt naturlig skildring av min och min hustrus danskväll. Emellertid "försvann" den ur orkestrarna och låg glömd i många år. Det var egentligen grevinnan Ebba Bonde på Hörningsholm som "upptäckte" denna vals. Efter en kungajakt på Hörningsholm spelade hon den själv på flygeln, och där började den valsens renässans! Den kom ut på nytt och nu är den populär. Utformningen är konventionell, men motivens ursprunglighet håller den frisk ändå.

2013-05-06 09:20 | 0 kommentarer | Månadens Taube