I början av 70-talet skulle det ges ut en ny svensk psalmbok. Evert Taube fick frågan om han ville medverka. "Nej, det behövs inte. Jag har redan skrivit min psalm." Han avsåg "Så länge skutan kan gå". Upprinnelsen skall ha varit ett gräl med hustrun Astri. Lika ofta som han dansade omkring med blomsterkrans i håret, åtminstone bildligt talat, kunde Evert Taube förfalla i grubbleri och självömkan. Var han förkyld, var han alltid dödssjuk och proppade i sig mängder av mediciner. Att vara gift med en sådan dubbelnatur var förstås påfrestande. Astri klagade aldrig offentligt, med ibland tröttnade även denna järnlady: "Du bara klagar och gnäller" utbrast hon en dag. "Vem har lovat att du alltid skall ha det bra i livet? Varför skall just du skonas när så många andra har det besvärligt?" Det tog skruv. Evert visste ju att Astri hade rätt. Hypokondrin var en av hans svaga punkter. Sven-Bertil fick ibland i princip släpa sin far till Gröna Lunds scen, eftersom han alltid skyllde på diverse sjukdomar och påstod att "doktorn har förbjudit mig att lämna sängen".
Officiellt skrev Evert visan till en film som aldrig blev av och sannolikt skulle ha utspelats i Karibien. Tio år senare plockade han fram texten igen och komponerade en ny melodi tillsammans med Gröna Lunds blivande artistchef Ove Hahn, som tyckte den gamla var "för banal och texten förtjänade en bättre". Den gavs till skådespelaren Max Hansen som behövde material till sin nya show på Berns, med premiär den 2 november 1960. "Så länge skutan kan gå" kom alltså att första gången framföras offentligt med dansk brytning, direkt från bladet. Taube lär före framträdandet ha lugnat sin orolige kollega:"Du ska inte vara nervös, du ska nämligen sjunga en nyskriven visa av mig och då är succén given." "Vad heter den?" "Det vet jag inte, jag har inte skrivit den än."
Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"
2016-02-29 21:39 | Månadens Taube