Sjömansvisa med paroddisk underton
Visan fanns med på programmet när Evert Taube debuterade som professionell scenartist. Det var den 2 februari 1918 i Smögens Godtemlareloge. Det var också den här visan som kom att bli den första som Taube spelade in på skiva några år senare (1921). Den enkla melodin hade Taube av allt att döma snappat upp från någon folklig förlaga som vid den tiden cirkulerade med lite olika komiska texter.
Berättelsen om Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide har Taube naturligtvis diktat efter mönster från en rad sjömansvisor om erotiska eskapader i mer eller mindre exotiska hamnar. Storyn om den svenske sailorn på permission var ju en schablon: först blir han lurad av någon lättfotad flicka, sen överfallen av en hallick, för att till sist hjältemodigt ta sig ur knipan av egen kraft. Men i den sista strofen tar visan en överraskande och originell vändning. Helt plötsligt avslöjar författaren Taube här, med en elegant anspelning på den historia han berättat, att det är han själv som är Karl-Alfred, den som "denna visan diktat har". Här om inte förr blir man klar över att visan är en högst personlig och parodisk imitation av en populär genre, hopskriven med glimten i ögat.
Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström
2015-06-30 09:47 | Månadens Taube