Mitt första möte med Fritiof Andersson inträffade våren 1910 på en shippingoffice i London, där jag kom att stå bakom honom i en kö av sjöfolk som sökte hyror. När dörren öppnades ropades det innifrån: "Scandinaviens first!"
Fritiof Andersson bröt sig då ut ur kön och trängde sig fram. Vid dörrposten vände han sig hastigt om och vinkade med handen nedåt trappan. "Karl-Alfred, raska på!" ropade han. Till min glädje fick jag då se Karl-Alfred Bolin, med vilken jag året förut sammanträffat i Port Adelaide på sydkusten av Australien, komma upp i trappsvängen. Karl-Alfred presenterade mig för Fritiof.
Vi fingo hyra alla tre ombord i "Princess of Wales", en stor vacker paddlesteamer, som, vill jag minnas, av Great Western Railway försålts till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit kaptenen, mr Jackson, som urspungligen var Novascotiaman (s.k. bloodnose), skulle föra fartyget på ackord. Besättningen utgjordes, med få undantag, av ett fruktansvärt East-endslödder, och redan första dagen ombord stal man allla våra tillhörigheter. Gömställen var det gott om i alla de tomma salongerna, ty inga passagerare funnos ombord.
Resan blev äventyrlig. Myteri utbröt ombord och Fritiof Andersson räddade kaptenen ur de rasande och utsvultna kulisarnas våld på det viset att han skar ner en flagglina från förtoppen, ordnade en lasso av densamma och infångade kaptenen på ett avstånd som från ankarspelet till tvåans lucka. Karl-Alfred och jag hjälpte därpå Fritiof att hala kaptenen upp på kommandobryggan, varpå vi låste in honom i navigationshytten, där han hade whisky. Kaptenen grät och förbannade sin födelsedag samt frågade oss, vad slags djävlar vi svenskar voro. Hur som helst, sade han, hundar vill jag inte kalla er, men min övriga besättning utgöres av smutsiga hundar, med undantag av mina offecerare som äro fullkomliga suggor.
Fortsättning på den äventyrliga resan följer i december!
2013-10-31 11:55 | 0 kommentarer | Månadens Taube