Här är den sköna sommar
2017-04-05 20:32

Liten Karin i dikt och verklighet

I fem strofer och i fem episodiska möten bygger Taube den här dialogvisan från en av sina 40-talssomrar på Ängön. Bonden, handelsmannen, sjömannen och kyrkoherden vill alla förneka att den sköna sommaren faktiskt är i antågande, trots att poeten så gärna vill dela sin sommarförväntan med dem. Men till sist får han medhåll av "lilla Karin". Hennes utrop i slutraden: "Se, här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!" kommer som ett jublande motbud till inledningsstrofens dystra: "....det är krig och politik som har fördärvat vår jord!"

Karin Jarnedal, född Johansson, i Taubevärlden känd som "Huldas Karin", berättar att det faktiskt var ett möte mellan henne och Evert Taube som låg bakom slutstrofen i visan om den sköna sommaren. "Det var så dålig sommar det året och när Taube var lite moloken sa jag att det blir snart sommar - och tillade på skoj: Jag lovar dej! Och när jag sedan fick se honom på ängen var det naturligt att säga det där med den sköna sommaren som jag lovat honom." Men lika säkert som det är att Huldas Karin stått modell för visans lilla Karin, lika troligt är det att Taube också hade den gamla folkvisans "Liten Karin" i tankarna, hon som "lyste som en stjärna".

Ur Evert Taube, Sångboken av Anders Palm och Johan Stenström


Ellinors vals
2017-03-01 10:25

Sjömansvals och wienervals

Detta är en tidig Taubevisa, av titeln att döma tillkommen 1922 i anslutning till seglatsen med Ellinor och utgiven som separat not samma år. Först 1936 togs den med i en vissamling. Taube framhöll att detta var hans första visa, skriven på Smögen 1917. Gösta Taube, gast ombord på Ellinor sommaren 1922, har hävdat att valsen skrevs i Marstrand detta år. Å andra sidan motsäger Taube själv i ett annat sammanhang dessa båda uppgifter. Ellinors vals, menar han, kom till i Stockholm 1918. Han satt vid sitt öppna fönster och skrev. För sin inre syn såg han "Skagerack i morgonbris". Som fallet ofta är när det gäller Taubes visor motsäger de olika vittnesbörden varandra. Diktaren presenterade gärna olika versioner av en visas tillkomsthistoria vid olika tillfällen. Liksom i flera tidigare sånger bygger texten på sjömansvisornas schabloner om den glade matrosen som krossar hjärtan i hamn. Men icke desto mindre är visan originell: den populära sjömansvisans mönster kombinerar Taube helt fräckt med en melodi i wienervalsens stil.

Ur Evert Taube, Sångboken av Anders Palm och Johan Stenström


Rosa på Bal
2017-01-31 16:22

Exit Andersson

Även om Rönnerdahl är den manliga huvudpersonen i Sjösalaboken (1942) finns sjömannen Fritiof Andersson också med. Sedan han dök upp första gången i Taubes debutsamling har han med tiden blivit alltmer världsvan och förfinad. Man finner honom knappast längre till sjöss. Han konverserar hemtamt om klassisk mytologi och har sitt umgänge bland alla samhällsklasser. Rosa på bal ingår i avdelningen Stockholmsnöjen i Sjösalaboken.

På dansgolvet befinner sig Fritiof med sin partner fröken Rosa. De är uppenbarligen i början av sin bekantskap eftersom de "niar" varandra. Men han verkar ha vunnit viss ryktbarhet. Hon har nämligen hört talas om hans äventyr och hans många roller. Han uppträder chevalereskt och lovar att han ska skriva en visa till henne samma kväll. Det är sista gången Fritiof Andersson förekommer i Taubes viskonst.

Ur Evert Taube, Sångboken av Anders Palm och Johan Stenström


Solig morgon
2017-01-04 20:35

En solskenshistoria

Originalmanuskriptet till Solig morgon låg i mer än femtio år gömd på en vind i en röd liten väska med ett femtiotal kärleksbrev. Mottagaren var konstnärinnan Siv Seybolt, en 27-årig - och 27 år yngre än brevskrivaren- bohuslänska som under några år i mitten av 50-talet var Evert Taubes stora förälskelse. De båda hade träffats i Göteborg i slutet av 1953. Sommaren därpå ordnade Siv så at Taube fick möjlighet att hyra en bostad på Otterön utanför Grebbestad, där hon hade köpt ett hus. 2008 överlämnade Taubes Siv, den då 82-åriga Siv Sjöstrand, sin brevsamling till Taubesamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Den personliga bakgrunden till visan låter Taube bara skymta i den sista strofen, där han tror sig minnas att mötet mellan sjömannen och "jungfrun" utspelades i "gröna lunden på Otterö".

Tydligare är visan i sin relation till den gamla folkvisan Junfrun gick åt killan, på svenska tryckt 1842 men med rötter i en tysk visa från 1700-talet. Folkvisans jungfru avslöjar i sitt samtal med "en liten hasselgren" att hon är "så fin" för att hon "äter socker, dricker vin".

Taubes "jänta" däremot är "så fin", för att hon "dricker mjölk, men smakar inte öl och vin." Taubes lek med förlagan visar sin inte bara i texten utan också i tonsättningen, där han inleder med en tretaktsversion av den gamla folkvisemelodin. En senare tonsättning från 1959 går i fyrtakt, det är den som här valts som melodiunderlag.

Ur Evert Taube, Sångboken av Anders Palm och Johan Stenström


Invitation till Guatemala
2016-12-04 15:57

Giftemål, adoption och emigration

Evert Taubes fascination för den eviga vårens land, kommer till uttryck i den lilla reseboken Guatemala. Den gavs ut 1961 men flera år dessförinnan hade han publicerat bokens olika kapitel som artiklar i veckotidningen Vi (1953-1954). Skildringarna är resultatet av en resa 1952. Vid den här tiden hade Taubes visproduktion börjat tunna ut, men under resan inspirerades han att skriva två nya sånger, Sololá och Invitation till Guatemala.

I dialogen mellan Fredrik Leonardin och Hildur Larzon har Taube eftersträvat ett naturligt talspråk. Under dansens gång hinner de bestämma sig för giftemål, adoption och emigration. Till slut lägger de till och med bort titlarna. Hela situationen är rörande och ter sig samtidigt lite naiv. Fröken Larzons faiblesse för kaffe, wienerbröd och franskbröd utgör ett udda inslag i visan. Tangorytmen ger visan latinamerikansk färg. I en inspelning från Grön Lund yttrar Taube att historien bygger på en verklig händelse. En skånsk konstnär kom till Guatemala på 1950-talet. Han slog sig på hästuppfödning och blev genom hårt arbete ägare till en farm. Han reste hem och friade till en hårfrisörska i Skåne som han kände sedan tidigare. Ifall det är dessa öden som inspirerat Taube går inte att avgöra. Själva berättelsen om den utvandrade svensken som skapar sig en framtid i ett annat land och som sedan återvänder hem för att fria, och som förutom fru också får en styvson, känns igen från Ruben Nilssons Amerikabrev. Här är hela historien utformad som ett enda "samtal under dans", vilket Taube markerar i en underrubrik till visan.

Ur Evert Taube, Sångboken av Anders Palm och Johan Stenström


Vals i Furusund
2016-11-01 19:51

Åke Balltorp hette egentligen Lindquist, var värdshusvärd i Furusund, revyförfattare och en hängiven samlare av sketcher, vitsar, anekdoter och visor. Hans favoriter hamnade i böcker som Skrattretaren och Visor i muntra lag, som än i dag går att få tag på i antikvariat. Balltorp var också Evert Taubes vän och påhejare. PÅ 30- och 40-talet drev han socitetshuset som gick under namnet Balltorps restaurang. Vid den tiden var Furusund fortfarande en exklusiv badort. Här fanns varmbadhus, hotell och praktfulla villor, bland annat Åke Balltorps Christiansborg. Taube kände farvattnet mycket väl. Karl von Schevens ö Håtö Svansar låg strax norrut och i "Vals i Furusund" från 1948 låter han två av sina största hjältar mötas på dansgolvet i envig om en vacker roslagsmö. Noter att Taube numera skrev "Scheven" med enkelt v. Kanske hade han fått bassning under de sjutton år som gått sedan han skrev "Calle Schewens vals". Å andra sidan borde han inte ha hetat Carl med C heller. Håtö Svansars ståthållare var i själva verket kristnad Karl Fredrik Mauritz von Scheven. När "Vals i Furusund" skrevs var han 76 år och hade sex år kvar att leva.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Så skimrande var aldrig havet
2016-10-03 09:42

I ett brev till Sven-Bertil i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett teveprogram där far och son medverkade tillsammans: "När jag hörde Dig framföra `Så skimrande var aldrig havet´ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara glad och nöjd och tacksam och stolt." Även kritikerna var i allmänhet positiva, när visan publicerades i Svärmerier 1946. För första gången skrev man allmänt om Evert Taube som poet, inte bara visförfattare. Många är de svenska artister som tolkat visan, bland andra Anita Lindblom, Stefan Sundström, Merit Hemmingson, Göran Fristorp, Marie Fredriksson, Christer Sjögren och Evert Ljusberg. Gitarristen Janne Schaffer brukar med galghumor berätta om när han framförde sin version i en mellansvensk kyrka, "en av de vackraste melodier jag vet", och eferåt kunde läsa recensionen i lokaltidningen: " Som avslutning spelade Schaffer ett långsamt segt stycke."

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Älskliga blommor små
2016-09-01 22:15

Det smakar först Sjösala på alla vis, med röda furor, blommors kalkar, ekorren på staketet och vind från den närliggande Nämdöfjärden. Men den lilla gårdsfontänen i andra versen avslöjar att det i själva verket handlar om svärföräldrarnas hus på Gammelboda udde, tvärs över viken. Konstgjutare Bergman hade en patriciervåning vid Norrtullsgatan i Stockholm, men också en praktfull sommarkåk som var ritad av arkitekten Edvard Milles, son till konstnären Carl. Evert Taube har beskrivit det som "ett litet vackert hus i träempir med glasverandra, fritrappa till vinden, stor präktig källare intill norrberget, fiskdamm (med fontän av Milles, och en nymf på en delfin)". Det stämmer också tidsmässigt. När visan skrevs 1925 var Sjösala inte ens inköpt. Då rådde heller inget tvivel om vem "Rosmari" i visan var. Astri gick under det täcknamnet i mycket som Taube författade vid den här tiden.

Idén ska han ha fått när Astri under bröllopet ritade av några fagra blomster i sitt block uppe på Romelanda, utanför Kungälv. Den filades sedan på under bröllopsresan och fick sin slutliga form när han på sluttningen vid Medelhavet såg en flicka med violer i famnen. I "Älskliga blommor små" visar Taube att han även behärskar fler musikaliska stilarter än valser och ballader. I det här fallet en menuett, den dans som först introducerades vid franska hov och herresäten på 1600-talet och tvåhundra år senare hade införlivats i den nordiska spelmansmusiken.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Min älskling
2016-08-06 10:49

Taube stack aldrig under stol med att "Min älskling" byggde på den skotske poeten Robert Burns dikt "A red,red rose" från 1794. Ock bortsett från att Tubes ros är skär, inte röd, är de första raderna påfallande lika. Burns skriver:"O my Luve´s like a red, red rose, that´s newly sprung in June. O my Luve´s like the melodie, that´s sweetly played in tune." Burns skall i sin tur ha lånat orden från en visa han hörde sjungas på skotska landsbygden och skrev ner ur minnet. En visa som blev vers som blev visa  igen, alltså. För att krångla till det ytterligare kan noteras att Taube inte ens var först i Sverige med att tolka Burns. Konsthistorikern och förfataren Erik Blomberg, vars "Gravskrift" finns inhuggen i minnesstenarna över de fem offren för dödsskjutningarna i Ådalen 1931, översatte dikten redan 1923. Då löd inledningen: " O min kära är lik en röd, röd ros, utsprungen en junidag, och min kära är lik en melodi av stämningsfullt behag."

Taube spelade in sin version tillsammans med "Brudvals"på grammofonskiva den 28 juni 1943. Den berömde gitarristen Nils "Banjo-Lasse" Larsson prosteterade: "Men ska det verkligen sjungas ´Ro-o-os´?" "Ja", sa Evert, som var inspirerad av andra länder och kulturer när det gäller rytmer och dragningar. "Det är det som är själva finessen." Sven-Bertil Taube har också konstaterat att det många tar för en tango i själva verket är en habanera, en långsam kubansk solodans i 1/4-delstakt som fått sitt namn av staden Havanna och bland annat förekommer i "Carmen" av Bizet. "Min älskling" blev ett återkommande inslag under Evert Taubes konserter på Gröna Lund. Den sjöngs inte, utan reciterades till orkesterackompanjemang. Som avslutning kastade Evert ner en ros till Astri. En skär, givetvis.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Inbjudan till Bohuslän
2016-07-01 17:08

Det är kanske en överdrift att säga att familjen Johansson på Ängön räddade Taubes liv. Men de gav honom i alla fall tillbaka lusten att dikta. Hösten 1942, mitt under brinnande världskrig, anlände han till Ängön med döden i hälarna. Poeten plågades av astma, hade problem med spriten, kände sig vingklippt och trasig. Av vännen och läkaren Ernst Salén hade han fått tipset att hyra in sig hos en rekorderlig bonde, nordväst om Orust. Äta upp sig. Sova ut. Då vände det. Efter några veckor fick Astri ett entusiastiskt brev från den pastorala idyllen: "Här är sådär lantligt smånätt som i barnböcker med små välskötta gårdar, kyrka, skola och klockarfar, handelsbod, postiljon, fiskare, drängar och fullt med snälla barn som alla är vackra och artiga och mycket välklädda. Här är små pigga halvnorska hästar och fåren beta på ängarna uppe i bergen där det är små mjuka ängar med stora cypresser och små martallar ikring."

I visan bevisar han än en gång hur elegant han lyckas kombinera folklighet och klassisk bildning. Som när han jämför sig själv med den romerske diktaren Quintus Flaccus. (Hur många som köpte grammofonskivan visste vem det var?) Men allra mest när han rimmar Helikon med Johansson. Sådant gör förmodligen bara Evert Taube.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


 1  2  3  4  5  »