Havsörnsvals (1929)

Det lär ha varit ombord på vännen och skeppsredaren Sven Saléns koster "Lumme" som Taube diktade "Havsörnsvals". Kvällen innan hade besättningen ankrat upp vid Ornö i Stockholms skärgård. Nu vaknade man av att någon sjöng för full hals: "Man tar ett gupp och man får upp konversation!" I havet låg Saléns luta, byggd av hovinstrumentmakaren Alfred Brock, och flöt. Bredvid guppade någon som såg ut som havsguden Poseidon i egen hög person, komplett med tångruska runt pannan. Det var förstås Evert Taube. Redaren och trubaduren var såta vänner och Taube påstod alltid att han gett Salén idén till folkbåten. Historikerna tvivlar en smula, men att Evert Taube skulle ha haft tankar om en sorts folkhemsbåt, en vattnets Volvo, billig att köpa, lätt att segla, men ändå med goda sjöegenskaper, känns inte orimligt. Han skrev till och med "Folkbåtsvisan" med rader som "Med ett tusen kilo i kölen den gungar, just lagom på vågen och bogsvallet slungar". Den allra första av de sextio båtar Salén lät bygga döptes dessutom till "Carmencita af Sjösala", och sällade sig därmed till de båtar med poetiska namn som Taube genom livet kom att äga: "Svanen af Grebbestad", "Najad", "Monsunen", "Ellinor af Stockholm".....

"Havsörnsvals" publicerades 1929 i Havsörnen: tidskrift för sjöidrott, som gavs ut av den exklusiva seglarklubben Havsörnarna med säte i Saltsjöbaden. Taube var dess medlem och valdes till "Havsörnarnas ständige bard". Förutom att tillägna dem visan, dekorerade han sällskapets jaktstuga på Boskapsön med sailorromantiska takmålningar. I ingressen till "Havsörnsvals" jämförde han den just med en målning: "Visan, som sådan, saknar ej i sina naturskildrande partier ett tycke av konstnärligt oljetryck efter tavla av en berömd djurmålare." Han menade förstås Bruno Liljefors. Också han en av de många artistiska begåvningar som ingick i kretsen kring svärfadernen Herman Bergman. 

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson


Maj på Malö (1943)

Evert Taube hävdade i hela sitt liv att han kastade ner de första raderna till visan om Maj, blåögd och brun, på handelsman Flinks immiga butiksfönster vid Malö Strömmar. "Ja, men se Maj på Malö. Åh, Maj på Malö!" sa Flink och pekade drömmande ut över viken. Maj bodde på andra sidan strömmen. Nu hade hon som vanligt tagit ekan för att handla mat. Och kanske blev även Taube lite förälskad vid första anblicken. Men han vågade aldrig prata med sin sångmö. Maj på Malös syster Ella Strömberg avslöjade senare att Taube inte ens tog kontakt när visan blivit berömd och folkkär. "Han var för blyg för det. Och Maj tyckte mest lida av uppmärksamheten. När vår bror kom hem med skivan, han hade råkat höra visan i en radioaffär och plötsligt insett att den handlade om hans egen syster, så grät hon. Att bli omsjungen så där utan vidare var en skam, tyckte hon. Dessutom var hon ju inte alls blåögd som det stod i visan, utan hade gröna ögon. Men vacker var hon, det stämmer. "Ä de e docka eller ä de e levande varelse?" frågade en gubbe när Maj var liten. Med tiden skulle dock Maj på Malö vänja sig vid berömmelsen, ja till och med bli lite stolt över att vara en del av den svenska sångskatten. Det kom folk ända från USA för att träffa henne. När hon gifte sig med Konrad i Morlanda kyrka i 15 sekundmeter, skrev tidningarna om hur myrtenkronan hotade blåsa i sjön under båtfärden till kyrkan. Dessutom förstod hon att hennes kiosk gjorde goda affärer för att kunderna ville handla av Taubes sångmö. Maj Strömberg dog 1980. Död är också sedan många år handelsman Flink, som egentligen hette Gustav Johansson och till skillnad från traktens fiskare och bönder var en beläst man, helt i Taubes anda. Sitt smeknamn fick han för att han var den långsammaste handlare Bohuslän sett.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson


Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull

I Smögen träffade Taube den gamle ostronfiskaren Samuel Frisk. De började prata oväder. Frisk berättade om den värsta orkanen Smögen skådat. "Det var 1871, jag var ute och bärjade skepp hela natten. En skuta från Hartlepool hade gått på grund. Kvar ombord blev en liten skeppspojke. Honom hade vi glömt." Det var alltså varken "själva julafton -72" eller ens en brigg från Hull, utan en skuta vid namn "Nymph" från Hartlepool. Skepparen G S Stone hade sköljts överbord i Sotefjorden klockan 04.40. När briggen gick i kras mot Sandö, blev en pojke, en liten krabat, kvar på däck. Grabben lyckades dock klättra upp i masttåget och tog ett språng i land i samma ögonblick som revet knäckte skrovet och masten gick av. När Taube återberättade historien för sina barn, lade han dessutom till att när de skeppsbrutna karlarna fick snaps, fick pojken en kopp varm mjölk.

Läser man Bohusläns Tidning från 1871, finns också mycket riktigt en notis om "Nymphs" skeppsbrott. Däremot inte ett ord om den kvarglömde pojken. I samma text nämns också ett annat fartyg, "Blueheard" från USA, som fastnat i en skreva i samma veva och bärgats. Var det den som blev "Blue Bird", kanske? Att familjen i visan fick heta Stranne var heller inget som Taube bara grep ur luften. Hos fiskarparet Eduard och Adeline i Smögen hyrde han rum från och till 1917-19. Huset ligger kvar än idag, men har en ny adress: Evert Taubes väg 12. När Sven-Bertil Taube fick en bankkontakt på SEB i Göteborg som hette Margareta Stranne, visade hon sig för övrigt vara barnbarnsbarn till Lars Stranne, som var sjökapten och gärna delade on god historia med Taube. I släkten fanns också en Karl Stranne, men denne var krympling med klumpfot och hade aldrig varit till sjöss, än mindre stått surrad till rors och glömts vid ett skeppsbrott. Att tragedin utspelar sig nära Hållö är kanske heller ingen slump. Det var där Everts äldre bror Fredrik drunknade 1906.

Som så ofta var Taube inte helt nöjd med sin originalversion av visan. Han forsatte att finslipa texten och andra strofen "saltstänk och snö" fick omsider ge vika för "snöglopp och stänk". Notera också att den gastkramande slutklämmen finns i två versioner. Den andra lyder: "Och han tog sig åt hjärtat och såg på sin värd: Jesus Christ! There´s a man left on board!" Men kanske insåg Taube att hans publik inte behärskade det engelska språket lika väl som han själv?

Petter Karlsson i boken "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Huldas Karin

Det var en kväll 1942. Radion stod på hemma hos familjen Jarnedal i deras enplansvilla på Skaftölandet. Hallåmannen annonserade: " Nu kommer Evert Taube med sin egen schottis Huldas Karin." Karin Jarnedal kände ju Evert, han hade bott i hennes föräldrahem ett par år tidigare. Plötsligt hörde hon i texten någonting om "handelsman Flink" och Stättebacken och Morlanda. Och hon slogs av detta: Visan handlar ju om mig...!

Taube hade besökt Ängön redan som pojke på Vinga. I början av 40-talet återkom han: "...bjud farväl i Göteborg åt Bacchus/ ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis. "Taube var outtröttligt verksam med skissblocket, han arbetade med prosaböcker som "Strövtåg i Ranrike" och "Jag kommer av ett brusand´ hav". Och han skrev en rad visor som blivit svenska folkets. Den mest kända är kanske visan om handelsman Flink och Maj på Malö. Förebilden hette Maj Strömberg men hon och hennes sångare har aldrig råkats.

Däremot så kände han sin andra bohuslänska sångmö så mycket bättre, Karin Jarnedal, född Johansson. Det var hos Karins föräldrar, Anders och Hulda, han bodde i flera perioder på gården Kårehogen. Karin har kvar en lång dikt på hexameter som Evert diktade en natt då hon var med några vänner och dansade i Fiskebäckskil men återresan hindrades av ett våldsamt regnväder. Med spelad, skämtsam svartsjuka, förebrår Taube henne hennes bortovaro. En annan av de kända visorna härifrån är "Vals på Ängön", som börjar "Ormbunken rister sin ringlade topp.." I en, sällan sjungen, vers skildrar Taube sitt värdfolk: "Anders tar pipan och får sig en rök, nu vila sig plogar och harvar. Hulda har bråttom i källrar och kök, nu lagas den kvällsmat vi tarvar. Ingeborg gnolar, tvättar och spoler. Karin skall mjölka och sen sköta disk...."

Huldas mor, Karins mormor, bodde i en stuga i kroken ovanför Stättebackens brygga och handelsman Flinks butik. Karin var ofta där och hjälpte till. Hon stod vid bykkaret utanför knuten och tvättade kläder. Röken ringlade upp över berget. Evert strövade där förbi, och han fick en poetisk vision. Men det där om "brölluppe" satte han dit själv. Karin gifte sig inte förrän flera år efteråt.


Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla

Till samma kategori som "Gustaf Blom" hör också "Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla". Den är en droppe i havet från de svåra, glada åren bortom oceanerna, då kamrat betydde liv och blod. Ernst Georg Johansson hette i verkligheten Jöns Jönsson. Men Fritiof är alltjämt Fritiof Andersson. Här har jag skymt undan min egen person, med skäl, ty min roll var inte så heroisk. Melodierna har jag gjort utan bestämda förebilder. Meningen är att de skola underordnas texten.


Vals i gökottan

När godsägare Ernst Olof Norén på Utö fjorton år efter "Utö-visans" tillblivelse träffade mej, eller tvärtom, när jag träffade honom, bjöd han mig med barn och blomma på ständig fri sommarvistelse i egen sportstuga på Utö. I den stugan skrev jag "Vals i gökottan",en miljöskildring från Utö och dess svallande omnejd, minnet av en lycklig sommar, 1936, på denna härliga plats, en pärla i Södermanlands diadem av öar och skär.


Möte i monsunen

Minne av ett möte med en fullriggare på höjden av Kap Guardafui.

Sann händelse. Äventyret med vilddjuren är inte så hemskt i min visa som det var för Hagenbecks folk och för besättningen, skulle jag tro. Fritiof Anderssons sammanträffande med Fredrik Adelborg i Singapore kan omvittnas av generalkonuln själv.

"Möte i monsunen" anser jag vara en av de bästa visor jag gjort för sjöfolk. Den har mycket av den rytm och det ordval som passar för unison sång om skeppsbord när enformighetens demon har fått tag i bröstet och det gäller att rycka upp humöret fastän varken 7½ eller klass II finns inom räckhåll.


När jag var en ung caballero

Prinsen av Rabaul, som jag träffade på en resa i Indiska havet, gnolade jämt på det där spansk-engelska motivet, ett evigt återkommande och ständigt ytterligare parodierat motiv. Det finns massor med visor i samma stil.

En parodi. Ett skämt, som jag lade in i en sketch ombord på fartyget och som framfördes på "bruten svenska" av en engelsk skådespelartrupp, i vilken Rederiaktiebolaget Transatlantics superintendent i Sydney, kapten Lundgren och styrman Forsblad från Göteborg och några andra av befälet gästspelade. Forsblad spelade señoritans roll och hade maskerat sig så bra att jag som dagligen träffade honom ombord, inte kunde bli klok på vem damen var! Det var också på den resan som "Möte i monsunen" tillkom.

Vårt fartyg, "Mirrabooka" kom förresten fram som första båt till Dunquerke den gången i tävlan med fyra fem stycken andra stora fartyg, alla lastade med ull från Queensland och New South Wales.


Fritiof Anderssons paradmarsch

"En sång för det svenska humöret, för friheten och kamratskapet"

Hemkommen 1928 från en resa med "Mirrabooka" till Californien, Australien och Afrika besökte jag "Källaren Freden" och träffade där ett representativt sällskap stockholmsbohemer, som när krogen stängdes följde mig till Bellmansgatan 6, där jag på den tiden hade min ataljé. Jag gick i spetsen med lutan, poliskonstapel Andersson lät oss, otroligt nog, passera, och på vägen improviserade jag "Fritiof Anderssons paradmarsch", både text och melodi.

Så skulle det bli en fest för "Delsbostintan" på Skansens Högloft. Jag blev ombedd att deltaga och nu fick jag ett intryck av artistheroism via Stintans tappra person, utformade visan vid ett bord på Freden och tågade därpå upp till festföremålet, inövande "Fritiof Anderssons paradmarsch" på vägen.

Det är en kamratvisa, en gånglåt för att någonting skall sjungas. Voilà tout!


Flickan i Havanna

"Flickan i Havanna" skrev jag i Florens på barriären till Ponte Vecchio, när jag såg en dam som vinkade åt en roddare på Arno. Vid en spansk fest på Stocholmsutställningen 1930 kom en dotter till en cubansk diplomat fram till mig och sade att jag förolämpat den havanesiska kvinnan med "Flickan i Havanna". Jag svarade henne med att citera den havanesiska visan: "La muchacha de Habana cuando no tiene dinéro se pone en una ventana: Venga, venga marinero!". Från den tog jag nämligen idén, och första versen är ju ren översättning. Hon skrattade och sa att hon ville se om jag blev rädd. Och sedan lärde hon sig visan på svenska. "Flickan i Havanna" hör också till Fritiof Anderssons äventyr, min kamrat från så många länder och fartyg.


Kontakta Webansvarig

Det snabbaste sättet att nå mig när du är på den här sidan är att använda formuläret nedan. Ett mejl skickas omdelbart till min inkorg.