Nyhetsflöde

Himlajord

Vin och vind blev visa

Gustaf Emanuel Löfgren, född i Göteborg 1860 och uppvuxen i Falkenberg, har stått modell för visans John Löfgren eller Loffgren som han kallade sig sedan han utvandrat till Australien. Verklighetens Löfgren blev ägare till en stor apelsinodling i Crimson Creek i Queensland. Han gick ur tiden 1932. Från timmerman till plantageägare, det hade gått bra för Löfgren i livet. Taube lärde känna honom när han 1929 reste med M/S Mirrabooka till andra sidan jordklotet.

Minnet av Löfgren levde kvar hos Taube. Ordet Himlajord kom till honom "den första april 1937, stående med högra foten i Medelhavet och med den vänstra på Liguriens lejongula sand", berättar han själv. Skönheten och poesin i detta genialt nybildade ord hade han ännu inte satt samman med Löfgrens öde. Först när han drog in doften av ett glas vitt vin och kände igen bouqueten från vinerna på Crimson Creek väcktes minnerna till liv. Han befann sig på en strandservering i San Remo. Av uppassaren Antonio beställde han papper och penna. Han berättar att han just skulle föra pennan till papperet:

...när jag fick se att det från den rodnande rymden över Medelhavet föll ett fint stoft på mitt skrivpapper. Jag höll ut handen och såg hur den pudrades---

-Antonio, vad är detta? frågade jag.

-Detta är jord, svarade Antonio.

-Himlajord? frågade jag.

-Himlajord, svarade Antonio.

En vind från Afrika och ett glas gyllene vin hade befriat mig från två månaders grubbel...

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström

 


Serenaden i Prästgatan

Till blondinen i fönstret

Precis som i scenariot för den klassiska serenaden, där den förälskade kavaljeren sjunger till sin tillbedda under hennes fönster i skymningen, så utspelas "Serenaden i Prästgatan" under ett öppet fönster där "en okänd skönhet i tredje våningen" visar sig.

I den ursprungliga tryckta versionen av Taubes visa var sångaren inte en enda beundrare utan fyra unga herrar på vinglig hemfärd (kallade Figge, Göran, Stubben och Nisse). Texten var då arrangerad som en konversation, där var och en de beundrande herrarna kommenterade situationen och blondinen i fönstret:"Blondin med de rosende kinder.....". Det dramatiska rollarrangemanget med flera aktörer, som något påminner om Gunnar Wennerbergs konversanta visor i Gluntarne, övergav Taube i senare utgåvor och gjorde om den till den konsertanta soloversion som vi är vana att höra. Därmed fick visan också mer genuin serenadkaraktär.

Den medryckande valsmelodin hade Taube enligt uppgift snappat upp i Italien redan i början av 20-talet. I en insjungning 1923 kallar han den Vals Fiorentino och musiken betecknades som trad, det vill  säga övertagen och försedd med ny text. Den ursprungliga visan ska ha hetat "La fiorella biondina" och haft tilltalet "Carina, piccina..." eller "Miolina, piccina...". Att Taube förlägger serenadepisoden till Prästgatan i Gamla stan, granngårds med Den Gyldene Freden, hade naturligtvis sin poäng, inte minst för att kvarteret faktiskt hette och forfarande heter Venus.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Sjösala vals

Sjösala vals är en av Taubes mest omtyckta. Säkerligen beror det på den lättsjungna melodin, försommarstämningen och den familjelycka som framställs, men framförallt på refrängen som fastnar så lätt: "Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol".

Från flera av Taubes visor känner man igen sättet att beskriva naturen vid Sjösala. Igenkänning och konkretion åsadkommer han genom att benämna blommor och djur. Sommaratmosfären tar sinnerna i besittning. Som lyssnare tror man sig både höra göken och känna den milda sunnanvinden. Det är tidig morgon och Rönnerdahl befinner sig ensam i naturen. Motivet återkommer i flera av Taubes visor. Men denna visa har tillförts något nytt och orginellt med den medelålders familjefadern som i nattskjorta och blomsterkrans valsar kring på ängen. Taube arbetade i avskildhet när han diktade. Ofta var det just de tidiga morgnarna på Sjösala som gav de bästa uppslagen. Intrycken var friska och uppfattningsförmågan skarp. Han skrev ned uppslag och formuleringar. Tillkomsten av Sjösala vals går att följa genom sådana anteckningar. En tidig formulering som "ensam med naturen uti majsolens sken / svävar han omkring som en gud från Aten" har bearbetats och förbättrats: "Lycklig som en lärka uti majsolens sken / sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!" Ett par versrader har helt fått utgå: "tack du gode gud för min lantliga idyll, / för sommarn som kommer med sol och kklorofyll". Så har arbetet fortgått tills visan har fått sin slutliga form.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Dansen på Sunnanö

Att lilla Eva LIljebäck dansade in i folkhemmet ska Evert Taube mycket tacka Cornelis Vreeswijk för. Den flyhänte holländaren, som började erövra det svenska språket först som 13-åring, tolkade 1969 visan på sitt album Cornelis sjunger Taube. Där fanns också "Sjuttonde balladen" som många svenskar fortfarande tror är ett verk av Cornelis på grund av sitt för Taube ovanligt anarkistiska tonläge.

Konstnären Roland Svensson, som var god vän med Taube, hävdade alltid att visans Sunnanö är identisk med Södermöja i Stockholms skärgård. Det fanns i alla fall ett pensionat på ön där man understundom trådde till dans. Intressant med visan är att det är första gången Fritiof Anderssons charm sviker honom. Han får nobben och sångmön dansar i stället ut med den yngre fänrik Rosenberg. Taube skrev "Dansen på Sunnanö" 1953, då han var 63 år, och man kan lätt föreställa sig att han själv började känna hur åren tog ut sin rätt, till både kropp och själ. Samtidigt fortsatte han att vara mån om sin image, vissa skulle säga fåfäng. Expressens reporter Annika Hagström ville i en intervju skriva att Evert Taube var "liten och satt". Då ringde han och tyckte att hon skulle ändra till "kort, men käck".

Ur boken "Evert Taube, 50 visor i urval av Evert Taube" av Petter Karlsson


Havsörnsvals (1929)

Det lär ha varit ombord på vännen och skeppsredaren Sven Saléns koster "Lumme" som Taube diktade "Havsörnsvals". Kvällen innan hade besättningen ankrat upp vid Ornö i Stockholms skärgård. Nu vaknade man av att någon sjöng för full hals: "Man tar ett gupp och man får upp konversation!" I havet låg Saléns luta, byggd av hovinstrumentmakaren Alfred Brock, och flöt. Bredvid guppade någon som såg ut som havsguden Poseidon i egen hög person, komplett med tångruska runt pannan. Det var förstås Evert Taube. Redaren och trubaduren var såta vänner och Taube påstod alltid att han gett Salén idén till folkbåten. Historikerna tvivlar en smula, men att Evert Taube skulle ha haft tankar om en sorts folkhemsbåt, en vattnets Volvo, billig att köpa, lätt att segla, men ändå med goda sjöegenskaper, känns inte orimligt. Han skrev till och med "Folkbåtsvisan" med rader som "Med ett tusen kilo i kölen den gungar, just lagom på vågen och bogsvallet slungar". Den allra första av de sextio båtar Salén lät bygga döptes dessutom till "Carmencita af Sjösala", och sällade sig därmed till de båtar med poetiska namn som Taube genom livet kom att äga: "Svanen af Grebbestad", "Najad", "Monsunen", "Ellinor af Stockholm".....

"Havsörnsvals" publicerades 1929 i Havsörnen: tidskrift för sjöidrott, som gavs ut av den exklusiva seglarklubben Havsörnarna med säte i Saltsjöbaden. Taube var dess medlem och valdes till "Havsörnarnas ständige bard". Förutom att tillägna dem visan, dekorerade han sällskapets jaktstuga på Boskapsön med sailorromantiska takmålningar. I ingressen till "Havsörnsvals" jämförde han den just med en målning: "Visan, som sådan, saknar ej i sina naturskildrande partier ett tycke av konstnärligt oljetryck efter tavla av en berömd djurmålare." Han menade förstås Bruno Liljefors. Också han en av de många artistiska begåvningar som ingick i kretsen kring svärfadernen Herman Bergman. 

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson


Maj på Malö (1943)

Evert Taube hävdade i hela sitt liv att han kastade ner de första raderna till visan om Maj, blåögd och brun, på handelsman Flinks immiga butiksfönster vid Malö Strömmar. "Ja, men se Maj på Malö. Åh, Maj på Malö!" sa Flink och pekade drömmande ut över viken. Maj bodde på andra sidan strömmen. Nu hade hon som vanligt tagit ekan för att handla mat. Och kanske blev även Taube lite förälskad vid första anblicken. Men han vågade aldrig prata med sin sångmö. Maj på Malös syster Ella Strömberg avslöjade senare att Taube inte ens tog kontakt när visan blivit berömd och folkkär. "Han var för blyg för det. Och Maj tyckte mest lida av uppmärksamheten. När vår bror kom hem med skivan, han hade råkat höra visan i en radioaffär och plötsligt insett att den handlade om hans egen syster, så grät hon. Att bli omsjungen så där utan vidare var en skam, tyckte hon. Dessutom var hon ju inte alls blåögd som det stod i visan, utan hade gröna ögon. Men vacker var hon, det stämmer. "Ä de e docka eller ä de e levande varelse?" frågade en gubbe när Maj var liten. Med tiden skulle dock Maj på Malö vänja sig vid berömmelsen, ja till och med bli lite stolt över att vara en del av den svenska sångskatten. Det kom folk ända från USA för att träffa henne. När hon gifte sig med Konrad i Morlanda kyrka i 15 sekundmeter, skrev tidningarna om hur myrtenkronan hotade blåsa i sjön under båtfärden till kyrkan. Dessutom förstod hon att hennes kiosk gjorde goda affärer för att kunderna ville handla av Taubes sångmö. Maj Strömberg dog 1980. Död är också sedan många år handelsman Flink, som egentligen hette Gustav Johansson och till skillnad från traktens fiskare och bönder var en beläst man, helt i Taubes anda. Sitt smeknamn fick han för att han var den långsammaste handlare Bohuslän sett.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube" av Petter Karlsson


Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull

I Smögen träffade Taube den gamle ostronfiskaren Samuel Frisk. De började prata oväder. Frisk berättade om den värsta orkanen Smögen skådat. "Det var 1871, jag var ute och bärjade skepp hela natten. En skuta från Hartlepool hade gått på grund. Kvar ombord blev en liten skeppspojke. Honom hade vi glömt." Det var alltså varken "själva julafton -72" eller ens en brigg från Hull, utan en skuta vid namn "Nymph" från Hartlepool. Skepparen G S Stone hade sköljts överbord i Sotefjorden klockan 04.40. När briggen gick i kras mot Sandö, blev en pojke, en liten krabat, kvar på däck. Grabben lyckades dock klättra upp i masttåget och tog ett språng i land i samma ögonblick som revet knäckte skrovet och masten gick av. När Taube återberättade historien för sina barn, lade han dessutom till att när de skeppsbrutna karlarna fick snaps, fick pojken en kopp varm mjölk.

Läser man Bohusläns Tidning från 1871, finns också mycket riktigt en notis om "Nymphs" skeppsbrott. Däremot inte ett ord om den kvarglömde pojken. I samma text nämns också ett annat fartyg, "Blueheard" från USA, som fastnat i en skreva i samma veva och bärgats. Var det den som blev "Blue Bird", kanske? Att familjen i visan fick heta Stranne var heller inget som Taube bara grep ur luften. Hos fiskarparet Eduard och Adeline i Smögen hyrde han rum från och till 1917-19. Huset ligger kvar än idag, men har en ny adress: Evert Taubes väg 12. När Sven-Bertil Taube fick en bankkontakt på SEB i Göteborg som hette Margareta Stranne, visade hon sig för övrigt vara barnbarnsbarn till Lars Stranne, som var sjökapten och gärna delade on god historia med Taube. I släkten fanns också en Karl Stranne, men denne var krympling med klumpfot och hade aldrig varit till sjöss, än mindre stått surrad till rors och glömts vid ett skeppsbrott. Att tragedin utspelar sig nära Hållö är kanske heller ingen slump. Det var där Everts äldre bror Fredrik drunknade 1906.

Som så ofta var Taube inte helt nöjd med sin originalversion av visan. Han forsatte att finslipa texten och andra strofen "saltstänk och snö" fick omsider ge vika för "snöglopp och stänk". Notera också att den gastkramande slutklämmen finns i två versioner. Den andra lyder: "Och han tog sig åt hjärtat och såg på sin värd: Jesus Christ! There´s a man left on board!" Men kanske insåg Taube att hans publik inte behärskade det engelska språket lika väl som han själv?

Petter Karlsson i boken "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Huldas Karin

Det var en kväll 1942. Radion stod på hemma hos familjen Jarnedal i deras enplansvilla på Skaftölandet. Hallåmannen annonserade: " Nu kommer Evert Taube med sin egen schottis Huldas Karin." Karin Jarnedal kände ju Evert, han hade bott i hennes föräldrahem ett par år tidigare. Plötsligt hörde hon i texten någonting om "handelsman Flink" och Stättebacken och Morlanda. Och hon slogs av detta: Visan handlar ju om mig...!

Taube hade besökt Ängön redan som pojke på Vinga. I början av 40-talet återkom han: "...bjud farväl i Göteborg åt Bacchus/ ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis. "Taube var outtröttligt verksam med skissblocket, han arbetade med prosaböcker som "Strövtåg i Ranrike" och "Jag kommer av ett brusand´ hav". Och han skrev en rad visor som blivit svenska folkets. Den mest kända är kanske visan om handelsman Flink och Maj på Malö. Förebilden hette Maj Strömberg men hon och hennes sångare har aldrig råkats.

Däremot så kände han sin andra bohuslänska sångmö så mycket bättre, Karin Jarnedal, född Johansson. Det var hos Karins föräldrar, Anders och Hulda, han bodde i flera perioder på gården Kårehogen. Karin har kvar en lång dikt på hexameter som Evert diktade en natt då hon var med några vänner och dansade i Fiskebäckskil men återresan hindrades av ett våldsamt regnväder. Med spelad, skämtsam svartsjuka, förebrår Taube henne hennes bortovaro. En annan av de kända visorna härifrån är "Vals på Ängön", som börjar "Ormbunken rister sin ringlade topp.." I en, sällan sjungen, vers skildrar Taube sitt värdfolk: "Anders tar pipan och får sig en rök, nu vila sig plogar och harvar. Hulda har bråttom i källrar och kök, nu lagas den kvällsmat vi tarvar. Ingeborg gnolar, tvättar och spoler. Karin skall mjölka och sen sköta disk...."

Huldas mor, Karins mormor, bodde i en stuga i kroken ovanför Stättebackens brygga och handelsman Flinks butik. Karin var ofta där och hjälpte till. Hon stod vid bykkaret utanför knuten och tvättade kläder. Röken ringlade upp över berget. Evert strövade där förbi, och han fick en poetisk vision. Men det där om "brölluppe" satte han dit själv. Karin gifte sig inte förrän flera år efteråt.


Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla

Till samma kategori som "Gustaf Blom" hör också "Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla". Den är en droppe i havet från de svåra, glada åren bortom oceanerna, då kamrat betydde liv och blod. Ernst Georg Johansson hette i verkligheten Jöns Jönsson. Men Fritiof är alltjämt Fritiof Andersson. Här har jag skymt undan min egen person, med skäl, ty min roll var inte så heroisk. Melodierna har jag gjort utan bestämda förebilder. Meningen är att de skola underordnas texten.


Vals i gökottan

När godsägare Ernst Olof Norén på Utö fjorton år efter "Utö-visans" tillblivelse träffade mej, eller tvärtom, när jag träffade honom, bjöd han mig med barn och blomma på ständig fri sommarvistelse i egen sportstuga på Utö. I den stugan skrev jag "Vals i gökottan",en miljöskildring från Utö och dess svallande omnejd, minnet av en lycklig sommar, 1936, på denna härliga plats, en pärla i Södermanlands diadem av öar och skär.