Stockholmsmelodi

Det fattades som så ofta pengar till hushållet och Astri var vred. När Evert på nattkvisten kom hem till Bellmansgatan 8 efter ett besök på Den Gyldene Freden var måttet rågat. Hon bad honom att gå in på sitt arbetsrum, låste dörren och sa att hon inte skulle öppna förrän han skrivit en ny visa som gick att sälja: "Vi har inte pengar till hyran, till kläder, till mat!" När gryningen närmade sig, steg solen över Riddarfjärden och inspirationen infann sig. Åtminstone om man får tro anekdoten. Eller ska man mera tro på versionen där Evert först diktar "Ode till Stockholm" 1917, stående vid Strömparterren en stilla junimorgon när göken gal, och elva år senare stjäl somliga rader av sig själv för att få ihop till visan? Passusen om Pan som spelar i Stora Skuggan är hur som helst med både 1917 och  1928.

Klart är att Taube beundrade Bellman och "Stockholmsmelodi" är hans eget mest lyckade försök att beskriva huvudstaden på liknande vis, med tydliga tidsmarkörer. Sphinx var en danssalong, Feiths ett konditori och Regina och Rivoli biografer i 20-talets Stockholm. Däremot är filmvalet en anakronism. Stulen lycka hade premiär redan 1912, medan den enda Bleka greven som gått till filmhistorien var en svensk produktion med det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som kom först 1937. En rimlig förklaring är att Taube syftar på den amerikanska Bleka grevens bröllop som hade svensk premiär 1929. Vem vet, kanske det till och med var hans rader i "Stockholmsmelodi" som inspirerade till titeln på den svenska filmen åtta år senare? Att verkligheten har en tendens att härma dikten, var ju en av hans favoritidéer.

Sven-Bertil Taube anser att "Stockholmsmelodi" är en av pappans mest kvinnliga sånger: "Den har en elegans som gör att den helst bör framföras av en riktig gentleman, en Maurice Chevalier eller en Charles Aznavour."

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Brevet från Lillan

Det var vid mitten av 30-talet. På Sjösala längst ut på Värmdöns östra udde fanns ännu inget riktigt hus, familjen hade köpt marken några år tidigare, ännu fanns där bara ett litet skjul. Men Astri vistades mycket där ute om somrarna med barnen. Evert själv var, som så ofta, utomlands. Han bodde tillfälligtvis som gäst hos en rik sidenhandlare vid namn Mansiero i Pierinas och den glade bagarens San Remo.

Nu tänkte Astri där hemma i Sverige, att hon, som så många andra mammor, skulle skicka ett litet brev från dottern till pappan utomlands. Ellinor var fem år och kunde inte skriva, så Astri skrev ner, mest hitta hon på själv, men Ellinor deltog: "Pappa kom hem. Vi längtar efter dej..."

Ett helt vanligt barnbrev till en pappa eller mamma, egentligen. Det skrivs tusentals sådana varje sommar. Men i det här fallet hette pappan Evert Taube. Han fick brevet där nere på den soldränkta italienska Rivieran, slogs av rytmiken i anslaget, greps av längtan hem till den svenska sensommaren, så olik Medelhavets:"stjärnorna syns nu på himlen igen..." I Sydeuropa är nätterna aldrig så ljusa att stjärnorna förbleknar. En översättare till franska som arbetat just med denna dikt har inte kunnat finna någon motsvarande för sydlänningar begriplig formulering.

Evert började arbeta med brevet för att göra om det till poesi, "rytmisera" det, säger han själv. Han gnolade samtidigt en melodi. Men Evert är dålig på noter; i vanliga fall kallar han på någon musikant, sjunger eller gnolar melodin och ackompanjerar på luta, så får musikanten skriva ner melodin. Nu fanns ingen musikant till hands; i stället lät signore Mansiero hämta ett piano nere på stan och satte in i den flygelbyggnad där Evert bodde. Hela personalen deltog på övligt italienskt vis med stort engagemang i pianoflyttningen.

Och så tog en av Evert Taubes mest älskade visor form, en visa som alla föräldrar ler igenkännande åt...

Ur "Evert Taube, en del av vår vardag och glädje"


Knalle Juls vals

Säsongsarbetarens lyckojul

Av alla Evert Taubes dansvisor och rolldikter är den om Knalle Jul den originellaste. Knalle Jul själv är ju ett original, julgransföraäljaren som fått ett förnamn och en dialekt som presenterar honom som en västgötaknalle och ett efternamn som gör honom till en alldeles speciell säsongsarbetare.

Ingen danspartner i Evert Taubes värld liknar heller Knalle Juls moatjé, hans sista gran, "så smal och ful" men likväl "så grön å fin". Trots sin säregenhet är Knalle Jul till hela sin karaktär ändå typiskt taubesk: han sjunger skönhetsglädjens och förnöjsamhetens låga visa, han är ömsint och kärleksfull, både i sitt förhållande till gran och fru. Samstämd med hans folkliga enkelhet är melodin som ljuder just så som en svensk spelmansvals skall låta. Men verbalt begåvad är han och kan till exempel leverera ett inrim som servitris - surpris, kanske mera passande för en franskinspirerad poet på Freden än för en västgötsk julgransförsäljare på gatan.

Som så ofta har Evert Taube velat förankra sin visa i sin egen upplevelse. Knalle Jul menar han sig ha mött som sexåring, 1896, då han såg en känd gårdfarihandlare "valsa med en julgran, en ovanlig syn som väckte min nyfikenhet och beundran". Denna beundran finns kvar, men nu som vår beundran för Taubes visa.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström

 


Pierina eller Blå anamonerna

Frieri i Liguriens vårmorgon

Visan är en madrigal, en herdesång, utformad som ett frieri, en dialog mellen två unga älskande. Det är han som sjunger i den första strofen och hon svarar i de två andra. De avslutande två raderna är tänkta som en duett mellan dem båda. Som så ofta hos Taube existerar inget annat än hon, han, kärleken och naturen. Med några enkla penseldrag framställs det böljande liguriska landskapet i färgerna blått, rött och grönt. Med undantag för krigsåren befann sig Taube praktiskt taget varje år vid Rivieran, antingen i San Remo eller Antibes. Visan har skrivits i anslutning till någon av hans San Remo-vistelser. Han har själv berättat om bakgrunden:

"Pierina hjälpe som sjuåring till i Villa Evelina, den ryska kejsarinnans villa i San Remo, där jag hade bott med Astri på 30-talet. Medan jag målade och diktade, skulpterade Astri då bland annat ett porträtt av Pierina. Nu var Pierina en nittonårig flicka och jag tyckte mig se och höra henne sjunga en växelsång med en yngling i blå kypert, och solhatt av honungsgul italiensk halm. Det var brukligt, i synnerhet bland italienska contadini och contadine, det vill säga bondflickor och gossar från vin- och sädesfälten, att sjunga i arbetet. Av den sortens poesi har jag gjort ett koncentrat i min visa "Blå anemonerna" som handlar om Pierina och en vinodlargosse."

Slutstrofen byggs upp kring den löftesrika uppmaningen "kom" som inleder varje rad. Det är flickans och kärlekens appell till pojken och på samma gång en beskrivning av den vindlande vägen från de vinklädda kullarna ner till dalen där hon väntar på honom. Visans charm ligger till stor del i den medryckande valsmelodin. Pierina blev en av Taubes stora skivframgångar på 50-talet.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Fritiofs avsked

Svenska flickans svek

Fritofs avsked är skriven långt innan Fritiof Andersson fick sin egen bok, Fritiof Anderssons visbok (1929). Där kom den här visan av någon anledning inte med, och inte i någon annan visbok heller. Säkert är det därför som så få känner till den. Visan är en typisk och ändå ovanlig sjömansvisa. För det mesta brukar dessa machoberättelser handla om erotiska äventyr i främmande hamnar. I den rollen hade Taube presenterat sin hjälte i sin första visa om Fritiof Andersson från 1919. Här har vi nu i stället Fritiof i hemmahamn, sviken och bedragen av sin fästmö, på väg att ge sig "på blåa böljan ut" och snusförnuftigt moraliserande om svenska flickors ombytlighet. Själva titeln, Fritiofs avsked, är en anspelning på en diktkonst långt mer avancerad än sjömansvisan. I Esaias Tegnérs Fritiofs saga (1825) heter den berömda åttonde sången, om kärleken mellan Fritiof och Ingeborg, just Avskedet.

Man har gissat att denna enkla och smålustiga visa djupast sett hade en personlig och allvarlig bakgrund. 1915 hade Taube förlovat sig med Albert Engströms äldsta dotter Malin. Det var hon som bröt förlovningen sommaren 1918. Taube kände sig bitter och sviken, det framgår av bevarade brev, och han kunde rentav betrakta henne som "en kvinna utan heder". Men därmed är ju inte alls givet att Fritiofs känsla var Taubes, hur besläktade de än kan tyckas vara.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Bibbi

Det är bara kyssarna som räknas

Sången till Bibbi är en av de mindre kända Taubevisorna, enkel men charmerande. Det är en märklig dialogvisa som vänder sig till Bibbi med en rad förebråelser för att hon skulle vara alltför upptagen av sin ålder och tiderns flykt, timmarna som går och går, årstiderna som kommer och går. Bibbis replik kommer först i visans två sista rader. Där får den moraliserande poeten svar på tal. Det är bara kyssarna som räknas, menar Bibbi. Med all säkerhet var det just ett sådant svar som Taube ville ha.

Melodin till Bibbi har av Taubespecialisten Olle Edström spårats till en sydamerikansk tango från 1800-talet, Bartolo, en så kallad milonga av Francisco Hargreaves, som i sin tur troligen upptecknat den från argentinska folkmusiker.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Flickan i Havanna

I minnesboken Många hundra mil (1951) berättar Taube om bakgrunden till Flickan i Havanna. Han säger sig ha blivit inspirerad redan som barn av en bild som han sett på etiketten till en cigarrlåda, där en vacker exotisk flicka med ros i barmen var porträtterad som firmamärke för Cigaros Puros de Habana. Han fick för sig att det var flickan på bilden som hette Puros. Minnet dök upp många år senare i Florens 1921 på barriären till Ponte Vecchio, där han gav serenad för en flicka i ett fönster som väntade på sin fästman: "Himmel, där stod hon Puros de Habana livs levande, med ett fång rosor." Om man får tro författaren var detta ögonblicket då texten till hans visa föddes.

Melodin till Flickan i Havanna hade Taube med sig från barndomen. I Sångbok för söndagsskolan och hemmet finns den med bland de visor som prisar Gud med sång. I Frälsningsarmén hördes de ofta: "Är du glad av hjärtat nöjd. / Sjung då, sjung då / lik en fågel full av fröjd, / sjung av hjärtat sjung!" Upphovsmannen var den amerikanske baptisten och körledaren Horatio R. Palmer (1834 - 1907) som fått sången översatt till svenska 1875 av Teodor Struve. "Den visan gungade jag efter i gungan i vår vedbod på Vinga år 1897", berättar Taube. Så kom det sig att flickan Puros, "den rena", från cigarrlådan, fick en frireligiös melodi och i Taubes fantasi - och i Florens - förvandlades till en glädjeflicka i ett glädjehus i Havanna.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Karl-Alfred och Elinoor

Sjömansvisa med paroddisk underton

Visan fanns med på programmet när Evert Taube debuterade som professionell scenartist. Det var den 2 februari 1918 i Smögens Godtemlareloge. Det var också den här visan som kom att bli den första som Taube spelade in på skiva några år senare (1921). Den enkla melodin hade Taube av allt att döma snappat upp från någon folklig förlaga som vid den tiden cirkulerade med lite olika komiska texter.

Berättelsen om Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide har Taube naturligtvis diktat efter mönster från en rad sjömansvisor om erotiska eskapader i mer eller mindre exotiska hamnar. Storyn om den svenske sailorn på permission var ju en schablon: först blir han lurad av någon lättfotad flicka, sen överfallen av en hallick, för att till sist hjältemodigt ta sig ur knipan av egen kraft. Men i den sista strofen tar visan en överraskande och originell vändning. Helt plötsligt avslöjar författaren Taube här, med en elegant anspelning på den historia han berättat, att det är han själv som är Karl-Alfred, den som "denna visan diktat har". Här om inte förr blir man klar över att visan är en högst personlig och parodisk imitation av en populär genre, hopskriven med glimten i ögat.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström


Himlajord

Vin och vind blev visa

Gustaf Emanuel Löfgren, född i Göteborg 1860 och uppvuxen i Falkenberg, har stått modell för visans John Löfgren eller Loffgren som han kallade sig sedan han utvandrat till Australien. Verklighetens Löfgren blev ägare till en stor apelsinodling i Crimson Creek i Queensland. Han gick ur tiden 1932. Från timmerman till plantageägare, det hade gått bra för Löfgren i livet. Taube lärde känna honom när han 1929 reste med M/S Mirrabooka till andra sidan jordklotet.

Minnet av Löfgren levde kvar hos Taube. Ordet Himlajord kom till honom "den första april 1937, stående med högra foten i Medelhavet och med den vänstra på Liguriens lejongula sand", berättar han själv. Skönheten och poesin i detta genialt nybildade ord hade han ännu inte satt samman med Löfgrens öde. Först när han drog in doften av ett glas vitt vin och kände igen bouqueten från vinerna på Crimson Creek väcktes minnerna till liv. Han befann sig på en strandservering i San Remo. Av uppassaren Antonio beställde han papper och penna. Han berättar att han just skulle föra pennan till papperet:

...när jag fick se att det från den rodnande rymden över Medelhavet föll ett fint stoft på mitt skrivpapper. Jag höll ut handen och såg hur den pudrades---

-Antonio, vad är detta? frågade jag.

-Detta är jord, svarade Antonio.

-Himlajord? frågade jag.

-Himlajord, svarade Antonio.

En vind från Afrika och ett glas gyllene vin hade befriat mig från två månaders grubbel...

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström

 


Serenaden i Prästgatan

Till blondinen i fönstret

Precis som i scenariot för den klassiska serenaden, där den förälskade kavaljeren sjunger till sin tillbedda under hennes fönster i skymningen, så utspelas "Serenaden i Prästgatan" under ett öppet fönster där "en okänd skönhet i tredje våningen" visar sig.

I den ursprungliga tryckta versionen av Taubes visa var sångaren inte en enda beundrare utan fyra unga herrar på vinglig hemfärd (kallade Figge, Göran, Stubben och Nisse). Texten var då arrangerad som en konversation, där var och en de beundrande herrarna kommenterade situationen och blondinen i fönstret:"Blondin med de rosende kinder.....". Det dramatiska rollarrangemanget med flera aktörer, som något påminner om Gunnar Wennerbergs konversanta visor i Gluntarne, övergav Taube i senare utgåvor och gjorde om den till den konsertanta soloversion som vi är vana att höra. Därmed fick visan också mer genuin serenadkaraktär.

Den medryckande valsmelodin hade Taube enligt uppgift snappat upp i Italien redan i början av 20-talet. I en insjungning 1923 kallar han den Vals Fiorentino och musiken betecknades som trad, det vill  säga övertagen och försedd med ny text. Den ursprungliga visan ska ha hetat "La fiorella biondina" och haft tilltalet "Carina, piccina..." eller "Miolina, piccina...". Att Taube förlägger serenadepisoden till Prästgatan i Gamla stan, granngårds med Den Gyldene Freden, hade naturligtvis sin poäng, inte minst för att kvarteret faktiskt hette och forfarande heter Venus.

Ur Evert Taube ;Sångboken; av Anders Palm / Johan Stenström