Kungälvska Trion kommer till Taubesällskapet i Dalarnas årsmöte 2018

Det är med stor glädje som Taubesällskapet i Dalarna kan bjuda på nyetablerade trion Kungälvska Trion från Kungälv. Lite grann har vi i sällskapet bidragit till att trion finns i och med att vi gav Boel Nihlman en knuff i rätt riktning då vi gav henne vårt stipendie 2016. Hon har sedan dess kommit tillbaka till oss och uppträtt med oss i ett av våra bystugeevenemang i Sågsbo Bystuga. Hon har utbildat sig vidare via Nordiska Visskolan i Kungälv och vi är mycket spända på vad detta kommer att resultera i på sikt.

IMG_0921


Hemsidan förändras

Hemsidan genomgår just nu en större förändring vilket vänder upp och ner på gamla invanda rutiner. Exempelvis får "Månadens Taube" som är fina texter om Taubelåtar numera samsas med Nyheter i Taubesällskapet i Dalarna.


Webshopen stängd

Lilla LillanDu kanske har sett att vi har stängt vår Webshop. Anledningen är att vi inte har möjlighet att hantera den. Visserligen har vi Taubesällskapets egen lilla sångbok som kallas för "Lillan" och som vi säljer direkt vid våra sammankomster för 50 kronor. Vi kommer att fortsätta med det men inte via hemsidan.

Vi har dessutom "bara" visboken som säljbar produkt just nu och vi har inte tagit reda på vad som tillkommer i form av porto, vadderat kuvert o.s.v. Så därför tar jag bort möjligheten. Om behovet uppstår framöver så kan vi starta upp denna del av verksamheten igen.

Vi kommer att sälja "Lillan" vid kommande årsmöte samt vid varje bystugespelning framöver. Dessutom vid Taubeafton på Dössberget.

Tanken med Lillan är att vi avser att använda den istället för egenproducerade sånghäften. Så varje gång du besöker ett evenemang som produceras av Taubesällskapet, så ta alltid med Lillan. Gäller även evenemang skapade av andra Taubesällskap.


Älskliga blommor små

Det smakar först Sjösala på alla vis, med röda furor, blommors kalkar, ekorren på staketet och vind från den närliggande Nämdöfjärden. Men den lilla gårdsfontänen i andra versen avslöjar att det i själva verket handlar om svärföräldrarnas hus på Gammelboda udde, tvärs över viken. Konstgjutare Bergman hade en patriciervåning vid Norrtullsgatan i Stockholm, men också en praktfull sommarkåk som var ritad av arkitekten Edvard Milles, son till konstnären Carl. Evert Taube har beskrivit det som "ett litet vackert hus i träempir med glasverandra, fritrappa till vinden, stor präktig källare intill norrberget, fiskdamm (med fontän av Milles, och en nymf på en delfin)". Det stämmer också tidsmässigt. När visan skrevs 1925 var Sjösala inte ens inköpt. Då rådde heller inget tvivel om vem "Rosmari" i visan var. Astri gick under det täcknamnet i mycket som Taube författade vid den här tiden.

Idén ska han ha fått när Astri under bröllopet ritade av några fagra blomster i sitt block uppe på Romelanda, utanför Kungälv. Den filades sedan på under bröllopsresan och fick sin slutliga form när han på sluttningen vid Medelhavet såg en flicka med violer i famnen. I "Älskliga blommor små" visar Taube att han även behärskar fler musikaliska stilarter än valser och ballader. I det här fallet en menuett, den dans som först introducerades vid franska hov och herresäten på 1600-talet och tvåhundra år senare hade införlivats i den nordiska spelmansmusiken.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Min älskling

Taube stack aldrig under stol med att "Min älskling" byggde på den skotske poeten Robert Burns dikt "A red,red rose" från 1794. Ock bortsett från att Tubes ros är skär, inte röd, är de första raderna påfallande lika. Burns skriver:"O my Luve´s like a red, red rose, that´s newly sprung in June. O my Luve´s like the melodie, that´s sweetly played in tune." Burns skall i sin tur ha lånat orden från en visa han hörde sjungas på skotska landsbygden och skrev ner ur minnet. En visa som blev vers som blev visa  igen, alltså. För att krångla till det ytterligare kan noteras att Taube inte ens var först i Sverige med att tolka Burns. Konsthistorikern och förfataren Erik Blomberg, vars "Gravskrift" finns inhuggen i minnesstenarna över de fem offren för dödsskjutningarna i Ådalen 1931, översatte dikten redan 1923. Då löd inledningen: " O min kära är lik en röd, röd ros, utsprungen en junidag, och min kära är lik en melodi av stämningsfullt behag."

Taube spelade in sin version tillsammans med "Brudvals"på grammofonskiva den 28 juni 1943. Den berömde gitarristen Nils "Banjo-Lasse" Larsson prosteterade: "Men ska det verkligen sjungas ´Ro-o-os´?" "Ja", sa Evert, som var inspirerad av andra länder och kulturer när det gäller rytmer och dragningar. "Det är det som är själva finessen." Sven-Bertil Taube har också konstaterat att det många tar för en tango i själva verket är en habanera, en långsam kubansk solodans i 1/4-delstakt som fått sitt namn av staden Havanna och bland annat förekommer i "Carmen" av Bizet. "Min älskling" blev ett återkommande inslag under Evert Taubes konserter på Gröna Lund. Den sjöngs inte, utan reciterades till orkesterackompanjemang. Som avslutning kastade Evert ner en ros till Astri. En skär, givetvis.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Inbjudan till Bohuslän

Det är kanske en överdrift att säga att familjen Johansson på Ängön räddade Taubes liv. Men de gav honom i alla fall tillbaka lusten att dikta. Hösten 1942, mitt under brinnande världskrig, anlände han till Ängön med döden i hälarna. Poeten plågades av astma, hade problem med spriten, kände sig vingklippt och trasig. Av vännen och läkaren Ernst Salén hade han fått tipset att hyra in sig hos en rekorderlig bonde, nordväst om Orust. Äta upp sig. Sova ut. Då vände det. Efter några veckor fick Astri ett entusiastiskt brev från den pastorala idyllen: "Här är sådär lantligt smånätt som i barnböcker med små välskötta gårdar, kyrka, skola och klockarfar, handelsbod, postiljon, fiskare, drängar och fullt med snälla barn som alla är vackra och artiga och mycket välklädda. Här är små pigga halvnorska hästar och fåren beta på ängarna uppe i bergen där det är små mjuka ängar med stora cypresser och små martallar ikring."

I visan bevisar han än en gång hur elegant han lyckas kombinera folklighet och klassisk bildning. Som när han jämför sig själv med den romerske diktaren Quintus Flaccus. (Hur många som köpte grammofonskivan visste vem det var?) Men allra mest när han rimmar Helikon med Johansson. Sådant gör förmodligen bara Evert Taube.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Skärgårdsfrun

Att någon kritiserade hans visor tog Evert med ro. Om någon däremot skulle säga att han inte kunde segla, blev han förgrymmad. För det kunde han. Dessutom missbrukade han aldrig skeppstermer för att få till ett rim. "Backen", "röstet", "röjlar", "flying jig", allt satt alltid på sin rätta plats. Med båten "Ellinor" gjorde Taube en minnesvärd resa 1922. Det är förmodligen den som spökar i visan "Skärgårdsfrun", även om Ellinor kunde vara även en sångmö och, med tiden, en dotter. Det var också med "Ellinor" som Taube seglade till hovkonstgjutare Bergmans förnämliga sommarnöje Gammelboda i Stockholms skärgård för att fria till Astri. Det gick uselt till en början. Trots sin adliga börd, ansågs han knappast som en lämplig svärson. Var han verkligen frisk efter alla år till sjöss? Kunde han försörja en familj? Så småningom föll dock "vackre Herman", som han kallades, till föga och Evert upptogs i familjen. När Bergman förstod att det fanns talang i den korta, satta kroppen, bad han om en tjänst i form av en dekoration. Varvid Taube visade prov på sin klassiska bildning genom att elegant avbilda Vestatemplet och Anienes myrtelund på väggen med sin karaktäristiska stil.

Visan "Skärgårdsfrun" är sin titel till trots (eller hade det månne att göra med risken att gå i kvav och chansen att då få ut ekonomisk ersättning?) tillägnad försäkringsdirektör Rudolf Münther. I brödrakretsen på Den Gyldene Freden uppbar denne den något sirliga titeln "Ordens Archivarie och Sekreterare av Runda Bordet".

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Tango i Nizza

Romantikern Taube kunde vara grym när så krävdes. Många visor börjar i dur, men slutar i moll. Det gäller paradnumret "Fritiof och Carmencita" där den vackra flickan visar sig bortlovad till en rik karl med 20 000 kor, stor estancia och prisbelönta oxar, får och svin. Dessutom dansar han underbar tango, minst lika bra som sjömannen Fritiof Andersson. Vissa som hörde visan var missnöjda, fick Taube senare höra. Och kanske också han själv. För det tog bara ett år, så hade han diktat en elegant fortsättning på kärlekshistorien som aldrig tycktes bli av.

"Tango i Nizza" spelades in i Milano 1937, med inhemsk orkester och en Taube i toppform. I visan har det gått fem år sedan mötet på Pampas och nu får den svenske sjömannen äntligen sin sydamerikanska ros. I en tango dessutom. Taube hävdade som alltid att historien var inspirerad av en sann händelse. I San Remo, inte Nice, hade han en afton sett en vacker kvinna på Casino Municipale bli uppbjuden av en man i vit smoking och dansat en tango till en orkester som var frånSamborombon-trakten. "Och de spelade Fritiof och Carmencita!" Sidenfabrikören Mansiero (ibland stavar Taube honom Manissero) lät redan nästa dag baxa in en flygel i det palats som Taube för tillfället lånade och hade utsikt mot Nice. När skymningen föll såg Taube ljusen tändas i Villa Bella Vista där han som ung bott med Astri.

Den som tror på denna version, har säkert heller inga problem med Taubes upplysning att han vid ett besök på Pampas 1964 fick veta att verklighetens Carmencita som ung gjort en resa till Europa och just i Nice träffat en engelsman som friat, men fått nobben.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Som stjärnor små

Detta var den första dikt han skrev till den nio år yngre kvinna som skulle bli hans personliga musa. "Serenad till Astri under dess balkong i staden, inte långt från Haga grindar" satte Evert Taube som underrubrik i vissamlingen Den Gyldene Freden. Men då var visan redan väl insjungen. År 1921 fanns den med på en av hans tidigare skivinspelningar. Men rötterna är faktiskt betydligt äldre än så. Olika varianter av text och melodi kan spåras tillbaka till 1800-talets bohuslänska folkvisor, varav en gick under namnet "Tjörnvisan".

"Som stjärnor små" är helt enkelt ett av de många stycken som Evert hörde som barn och sedan satte sin egen prägel och sitt eget varumärke på. Det är ingen djärv gissning att mamma Julia sjöng den i hemmet på Vinga. Hon var en duktig pianist och brukade anlitas när det skulle arrangeras folklekar och ringdans i trakten. Evert skulle hela sitt liv hävda att han ärvt musikaliteten av henne, och sin bildningsiver av pappan. Carl Gunnar Taube var en av få fyrmästare i landet (den ende?) som kunde tala latin.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Så länge skutan kan gå

I början av 70-talet skulle det ges ut en ny svensk psalmbok. Evert Taube fick frågan om han ville medverka. "Nej, det behövs inte. Jag har redan skrivit min psalm." Han avsåg "Så länge skutan kan gå". Upprinnelsen skall ha varit ett gräl med hustrun Astri. Lika ofta som han dansade omkring med blomsterkrans i håret, åtminstone bildligt talat, kunde Evert Taube förfalla i grubbleri och självömkan. Var han förkyld, var han alltid dödssjuk och proppade i sig mängder av mediciner. Att vara gift med en sådan dubbelnatur var förstås påfrestande. Astri klagade aldrig offentligt, med ibland tröttnade även denna järnlady: "Du bara klagar och gnäller" utbrast hon en dag. "Vem har lovat att du alltid skall ha det bra i livet? Varför skall just du skonas när så många andra har det besvärligt?" Det tog skruv. Evert visste ju att Astri hade rätt. Hypokondrin var en av hans svaga punkter. Sven-Bertil fick ibland i princip släpa sin far till Gröna Lunds scen, eftersom han alltid skyllde på diverse sjukdomar och påstod att "doktorn har förbjudit mig att lämna sängen".

Officiellt skrev Evert visan till en film som aldrig blev av och sannolikt skulle ha utspelats i Karibien. Tio år senare plockade han fram texten igen och komponerade en ny melodi tillsammans med Gröna Lunds blivande artistchef Ove Hahn, som tyckte den gamla var "för banal och texten förtjänade en bättre". Den gavs till skådespelaren Max Hansen som behövde material till sin nya show på Berns, med premiär den 2 november 1960. "Så länge skutan kan gå" kom alltså att första gången framföras offentligt med dansk brytning, direkt från bladet. Taube lär före framträdandet ha lugnat sin orolige kollega:"Du ska inte vara nervös, du ska nämligen sjunga en nyskriven visa av mig och då är succén given." "Vad heter den?" "Det vet jag inte, jag har inte skrivit den än."

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"