Inbjudan till Bohuslän

Det är kanske en överdrift att säga att familjen Johansson på Ängön räddade Taubes liv. Men de gav honom i alla fall tillbaka lusten att dikta. Hösten 1942, mitt under brinnande världskrig, anlände han till Ängön med döden i hälarna. Poeten plågades av astma, hade problem med spriten, kände sig vingklippt och trasig. Av vännen och läkaren Ernst Salén hade han fått tipset att hyra in sig hos en rekorderlig bonde, nordväst om Orust. Äta upp sig. Sova ut. Då vände det. Efter några veckor fick Astri ett entusiastiskt brev från den pastorala idyllen: "Här är sådär lantligt smånätt som i barnböcker med små välskötta gårdar, kyrka, skola och klockarfar, handelsbod, postiljon, fiskare, drängar och fullt med snälla barn som alla är vackra och artiga och mycket välklädda. Här är små pigga halvnorska hästar och fåren beta på ängarna uppe i bergen där det är små mjuka ängar med stora cypresser och små martallar ikring."

I visan bevisar han än en gång hur elegant han lyckas kombinera folklighet och klassisk bildning. Som när han jämför sig själv med den romerske diktaren Quintus Flaccus. (Hur många som köpte grammofonskivan visste vem det var?) Men allra mest när han rimmar Helikon med Johansson. Sådant gör förmodligen bara Evert Taube.

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"

Kontakta Webansvarig

Det snabbaste sättet att nå mig när du är på den här sidan är att använda formuläret nedan. Ett mejl skickas omdelbart till min inkorg.