Så länge skutan kan gå

I början av 70-talet skulle det ges ut en ny svensk psalmbok. Evert Taube fick frågan om han ville medverka. "Nej, det behövs inte. Jag har redan skrivit min psalm." Han avsåg "Så länge skutan kan gå". Upprinnelsen skall ha varit ett gräl med hustrun Astri. Lika ofta som han dansade omkring med blomsterkrans i håret, åtminstone bildligt talat, kunde Evert Taube förfalla i grubbleri och självömkan. Var han förkyld, var han alltid dödssjuk och proppade i sig mängder av mediciner. Att vara gift med en sådan dubbelnatur var förstås påfrestande. Astri klagade aldrig offentligt, med ibland tröttnade även denna järnlady: "Du bara klagar och gnäller" utbrast hon en dag. "Vem har lovat att du alltid skall ha det bra i livet? Varför skall just du skonas när så många andra har det besvärligt?" Det tog skruv. Evert visste ju att Astri hade rätt. Hypokondrin var en av hans svaga punkter. Sven-Bertil fick ibland i princip släpa sin far till Gröna Lunds scen, eftersom han alltid skyllde på diverse sjukdomar och påstod att "doktorn har förbjudit mig att lämna sängen".

Officiellt skrev Evert visan till en film som aldrig blev av och sannolikt skulle ha utspelats i Karibien. Tio år senare plockade han fram texten igen och komponerade en ny melodi tillsammans med Gröna Lunds blivande artistchef Ove Hahn, som tyckte den gamla var "för banal och texten förtjänade en bättre". Den gavs till skådespelaren Max Hansen som behövde material till sin nya show på Berns, med premiär den 2 november 1960. "Så länge skutan kan gå" kom alltså att första gången framföras offentligt med dansk brytning, direkt från bladet. Taube lär före framträdandet ha lugnat sin orolige kollega:"Du ska inte vara nervös, du ska nämligen sjunga en nyskriven visa av mig och då är succén given." "Vad heter den?" "Det vet jag inte, jag har inte skrivit den än."

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"


Stockholmsmelodi

Det fattades som så ofta pengar till hushållet och Astri var vred. När Evert på nattkvisten kom hem till Bellmansgatan 8 efter ett besök på Den Gyldene Freden var måttet rågat. Hon bad honom att gå in på sitt arbetsrum, låste dörren och sa att hon inte skulle öppna förrän han skrivit en ny visa som gick att sälja: "Vi har inte pengar till hyran, till kläder, till mat!" När gryningen närmade sig, steg solen över Riddarfjärden och inspirationen infann sig. Åtminstone om man får tro anekdoten. Eller ska man mera tro på versionen där Evert först diktar "Ode till Stockholm" 1917, stående vid Strömparterren en stilla junimorgon när göken gal, och elva år senare stjäl somliga rader av sig själv för att få ihop till visan? Passusen om Pan som spelar i Stora Skuggan är hur som helst med både 1917 och  1928.

Klart är att Taube beundrade Bellman och "Stockholmsmelodi" är hans eget mest lyckade försök att beskriva huvudstaden på liknande vis, med tydliga tidsmarkörer. Sphinx var en danssalong, Feiths ett konditori och Regina och Rivoli biografer i 20-talets Stockholm. Däremot är filmvalet en anakronism. Stulen lycka hade premiär redan 1912, medan den enda Bleka greven som gått till filmhistorien var en svensk produktion med det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som kom först 1937. En rimlig förklaring är att Taube syftar på den amerikanska Bleka grevens bröllop som hade svensk premiär 1929. Vem vet, kanske det till och med var hans rader i "Stockholmsmelodi" som inspirerade till titeln på den svenska filmen åtta år senare? Att verkligheten har en tendens att härma dikten, var ju en av hans favoritidéer.

Sven-Bertil Taube anser att "Stockholmsmelodi" är en av pappans mest kvinnliga sånger: "Den har en elegans som gör att den helst bör framföras av en riktig gentleman, en Maurice Chevalier eller en Charles Aznavour."

Ur "Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube"

Kontakta Webansvarig

Det snabbaste sättet att nå mig när du är på den här sidan är att använda formuläret nedan. Ett mejl skickas omdelbart till min inkorg.