Calle Scewens vals

Efter en bal, en knekt- och fiskarbal hos neutralitetsvakten i "Borgen" i Grisslehamn, säger den sjuttonåriga fröken Malin, Albert Engströms dotter, till sin kavaljer, herr Evert:"Ja, inte dansar ni så tokigt i Sydamerika, för den delen, men se Calle Schewen, de är valsaren, de, ska jag säja Taube! De finns ta mej sjutton ingen i Roslagen som dansar vals som farbror Calle, de är säkert de. Har Taube varit på Svansarna?" "Svansarna?" "Håtö Svansar, vetjá!" Nej, i Chile, Californien han farit, men se Svansarna känner han ej.

Det var början.

Omkring femton år senare fick Evert Taube på sin ägandes tomt "Sjösala" (i Stavsnäs, Värmdö skeppslag, invid stora farleden och mitt emot Strindbergs stuga på Runmarö) mottaga kallelse till medlemskap i "Pelarorden", det famösa sällskap av sjöbönder, borgare och lärde, som i decennier räknat Albert Engström som sin spiritus rector och vars hem och tempel är godsägare Carl von Schewens sommarstuga på Håtö Svansar. Taube hissade på och seglade upp i Husaröleden. Men "pålandsvind och vedervärdigheter" hejdade honom, så han kom ej i hamn i tid på Norrpada, där ceremonierna för intagning ägde rum. Då föll han av och seglade rakt upp i den havsbukt som från Furusund går upp till Spillersboda, den östersjöfjärd som han i sin dikt döpt till "Roslagens famn", och landade vid Calle Schewens ö.

Här ägde aftonens fest enligt gammal hävd rum, men Evert Taube blev dömd att, sedan han vid ett stånd i lunden på "den blommande ö" fått köpa en sup renat av tjänande systern Malin, dikta och komponera en för tillfället lämpad sång. Han satte sig ned på en sten i strandskoningen, strax bortom berån där pappa Carl själv tärde sitt kaffe med kron, och efter ett par timmars meditation var han färdig med "Calle Schewens vals". Han sjöng den från en hövolm på ängen i kretsen av pelarbröder och tjänande systrar. "Jag sjöng. Det blev tyst. Jag slutade. Fortfarande lika tyst" berättar författaren. "Den obeskrivligt fina stämning, som är juninatten i Roslagen, hade inte förstörts av min visa. Det kände jag, och alla. Plötsligt reste sig en åttiårig fiskare i blå korderoj, hakskägg och stärkt lågkrage, vände sig åt Carl von Schewens håll och ropade med skärpan hos en sjöman: Tack, Calle Schewen!"

Måste man inte älska ett land, där den allra finaste taktkänslan och den snabbaste inlevelsen i poesi finnes hos själva folket, finns nedärvd i fiskare, bönder, sjömän och arbetare. Vad skulle väl en konstnär ta sig till utan dem?

Kontakta Webansvarig

Det snabbaste sättet att nå mig när du är på den här sidan är att använda formuläret nedan. Ett mejl skickas omdelbart till min inkorg.